Ett hej

Hur fortsätter man en blogg när man inte skrivit här på en miljonhundratusenår? Var börjar man om man inte träffat någon man en gång visste allting om på flera år? Man gör väl inte det - börjar. Det finns ingen början inget slut man hoppar rakt in bara - så.

Det här betyder egentligen ingenting alls, att jag skriver det här - men jag har saknat skrivandet. Och kanske jag äntligen, plötsligt, är på en plats där jag faktiskt kan närma mig det igen? En plats av rutiner och trygghet och att ha energi majoriteten av veckan, till skillnad från att gå omkring med en molande trött darra, som studielivet till viss del varit - det är ju verkligen inte det, dock, som stått i vägen. Det är alla människorna, alla människorna som jag valt - och väljer - framför precis allting för finns det något annat kvar av mig när jag dör? Men också: alla festerna. All glädjen, glädjeruset, och jakten på glädjen. Man hinner inte leva i texten när man lever i pratet, faktiskt.

Hahah varför har det någon skillnad.

Jag skulle hoppa rakt in bara!

Idag är det onsdag. T spelar datorspel och kämpade med disken för att vi ska bli av med alla jävla flugor någon himla dag. Vi är inte toppenbra på att städa undan i köket precis genast, och då blir det väl så. Fluginvasion.

Sommaren har varit och jag vet inte vad den var. Men den var jag och T, åtminstone. Jag var nästan helt ledigt men ändå känns det som jag aktivt gjort rätt så lite. Med det menar jag inplanerade, flashiga, ofta dyra, grejer som man lägger upp på instagram. Det betyder ju ändå inte att jag inte skulle ha levt.

Men nu är det höst. Vi lyssnar på Leevi & the Leavings på repeat på repeat på repeat och varje gång hör jag någonting nytt. Det var länge sedan jag upptäckte musik på det viset. Och det betyder inte att jag kommer börja lyssna aktivt och försöka definiera för mig varför jag gillar en låt och inte gillar en annan eller börja följa med vad som släpps för att hitta nästa grej jag älskar det betyder faktiskt bara precis endast det. Att vi lyssnar på Leevi. (Och Chappell Roan. Och Lana Del Rey. Och Sabrina Carpenter, typ. Och Rihanna, när jag inte vet vad jag annars skulle lyssna på.)

Hov1 hade sin sista konsert någonsin och jag var där, jag och femtiotusen andra, för att säga hejdå till vår ungdom eller nåt sånt. Det stämde ju inte för den stora majoriteten på plats - det är inte som om alla där var födda då Hov1 gjorde debut. Men det var ju jag. Jag har följt dem i tio år och nu var det hejdå. Jag skulle skriva en lång text om varför någon bryr sig om Hov1 men jag gjorde det redan i mitt huvud så den kommer nog aldrig nå något dagsljus. Men jag kan säga såhär: Det kändes symboliskt att jag stod i mitt livs kärleks famn när kärlekshistorien Elvira och Hov1 fick sitt avslut.

Är så arg på världen, världsläget. Alla är idioter. Så är det ju såklart inte men just nu känns det som om exakt alla med någon riktig makt faktiskt är det. Men jag mår bra i min egen lilla bubbla, trots det, och det är väl alltid nåt. Så många har det så otroligt mycket värre ställt VAD GÖR MAN. Delar en story på insta, typ. Vad bra.

Vad SKÖNT det är att skriva!!!! Fuck. Kommer förhoppningsvis fortsätta, men det lär man ju se. Nu ska jag typ läsa Skärvorna men mer sannolikt hamnar jag väl på instagram än en gång för jag har lagt en alldeles för lång timer för insta idag :')

Pusshej.