Ord och människor

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser i tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." - Hjalmar Söderberg i Doktor Glas 1905

Jag tänker på ord.

På hur ord är männisor och människor är ord. På att det egentligen inte alls är så, orden är bara ett språk vi översätter det vi är till för att andra ska förstå. För att vi vill att andra ska förstå. För att vi vill finnas i andras huvuden. För att vi bara finns då omgivningen reagerar på oss.

Jag tänker på hur det kan kännas som om man känner en person trots att man bara läst hens ord. Trots att man aldrig pratat med den här personen, aldrig mött hens blick. Att känna en person är att känna hens ord men samtidigt är det ju inte bara det att känna en person är att integrera med denne/a, att fungera i ett sammanhang med hen. För att känna en person är också biologi och kemi och att fysiskt vara nära.

Eller? Man kan bli kär via ett chattforum. Eller kan man det, verkligen? Känner man någon, påriktigt, trots att man aldrig sett hens kroppsspråk, aldrig hört hens röst, aldrig rört hens fingrar?

Måste det vara ömsesidigt för att man ska känna någon? Känner man någon först då hen reagerat till en själv?

Äh jag vet inte vad jag babblar om. Men jag tänker att man nog kan lära känna någon bara genom ord - bara personerna inblandade är tillräckligt bra på att översätta sig själv till bokstäver. Det är ju inte alla.

Jag går i butiken och tänker på hur det är konstigt att inte alla människor talar samma språk - vi är ju samma art, liksom - alla tigrar förstår väl varann? Så tänker jag att vi nog egentligen gör det - för ansiktsuttryck och kroppsspråk är universellt. Fast också ... ett leende används på olika sätt i olika kulturer, läste jag en gång. I och med det är ju verkligen språket fastetsat i vår identitet, vare sig man vill det eller inte. Det går inte att komma ifrån att vi skapar oss själva utifrån ord - vårt ordförråd är baserat på vad andra sagt till oss, på vad vi läst och hört och därmed är det det vi blir.

Vi pratade någon gång i skolan om hur personlighet har att göra med ens omgivning - det gör säkert de flesta någon gång - och jag tror personligheten har typ 100% att göra med omgivningen för vem skulle jag vara utan intryck? Samtidigt kan släktingar ha liknande personligheter trots att de växt upp i helt olika miljöer så äh genomet har väl skillnad ändå.

Jag tänker väldigt mycket på hur mycket av det vi gör är inlärt. Vi har ju ingen aning, egentligen, om hur vi skulle fungera om vi fungerade efter våra instinkter - för vi har knappt några kvar. Jag tänker väldigt ofta på hur vi bara tar invanda mönster som sanningar, på hur normer och artigheter och _civiliserat beteende_ bara är efterapningar.

Jag blir rätt ångestig när jag tänker så för då kommer ju självklart följdtanken: vem skulle jag vara utan allt detta? Hur skulle världen, mänskligheten, se ut om vi inte hade ett sådant behov av att passa in? Samtidigt måste det ju vara naturligt, någonstans, att vi är som vi är hur skulle vi annars ha hamnat här?

Fast alltså: rasism och nazism och sexism och bara allmän trångsynthet och den här tendensen att döma alla som sticker ut - är det naturligt? Jag vägrar tro att det skulle vara det. Tyvärr verkar människan vara ytterst mån om att sätta in alla i fack, och att själv passa in i en grupp och det är väl det det hänger på - vi följer strömmen och är inte särskilt bra på att ifrågasätta gamla system.

Fan vad det gör mig frustrerad.

Det finns så mycket som är fucked up här i världen, med det behöver jag knappast konstatera. Hur har vi hamnat här? Varför krigar vi? Och nu kommer jag tillbaka till vad inlägget handlade om från början: kommunikation. Språket är en rikedom, men också en barriär. Allt som brister brister pga kommunikation för vill vi verkligen andra illa? Vi är själviska, och vill därför det som är bäst för oss - men det som är bäst för dig behöver inte vara dåligt för någon annan. Eller nej - ÄR INTE något som är dåligt för någon annan. Hur skulle det någonsin kunna vara det bättre alternativet? Det säger ju sig självt att det inte är det.

Jag förstår verkligen inte själviska personer. De flesta av oss är nog väldigt självcentrerade och tänker antagligen ofta _men vad tänker de om mig när jag gör såhär?_ vilket ju svarar på frågan: ingenting för de är upptagna med att undra över vad alla andra tänker om dem. Då kanske hatet blir som ett försvar - den som hatar först vinner, liksom. Bäst att vara först med att tycka illa om för den andre/a tyckte antagligen jag var fel ändå.

Det är så otroligt sorgligt att det ska vara så här - att vi döljer vår osäkerhet genom att göra andra osäkra - det får ju totalt motsatt effekt!!! Varför är vi så upptagna med att tracka ner då allt vi borde göra är lyfta upp? Då skulle ingen tracka ner på någon och ingen skulle vara osäker varför har vi människor så svårt att inse detta? Varför är hat eller avsky eller avundsjuka så mycket lättare än kärlek?

Att älska borde vara det lättaste som finns. Att älska ÄR egentligen det lättaste man kan göra, bara man låter sig. Jag tycker så mycket om människor och tycker det är fantastiskt hur vi alla är egna individer och alla kan så mycket och är så egna - jag önskar bara att alla andra kunde känna likadant. Det kan låta som en utsliten klyscha men: våra olikheter är vad som gör oss till oss, är vad som får dig att lysa i din egen färg.

Det som slutligen gör att man faktiskt fungerar med en person är ändå inte språket utan viljan att förstå. Om båda anstränger sig för att lyssna på, ta in, se den andra/e fungerar kommunikationen. Så snälla: lyssna, se, fråga.

Jag vet ju att jag själv också kan bli bättre på allt det här, på att se människor och på att försöka förstå dem. Men jag försöker, och det är allt vi kan göra. Eller hur?

Var bara det.

Pusshej.