lördag 14 juli 2018

Dagbok 13 juli

Jag har så många ord och tankar jag inte vill ska förbli flyktiga saker som aldrig finns längre. Minnen jag vill ha. Små, obetydliga saker som ändå betyder något. Äh, vad fan Elvira skärp dig var inte så himla wannabe-pretentiös.
För vem kan ta skarpa bilder när hon cyklar

Men det gör det inte mindre sant

Idag fyllde en lillebror elva år. Vi gjorde inte så mycket, sjöng på morgonen och så drog jag till jobbet. Det var ingen speciellt fantastisk dag för mig, men alltså ändå - det var en vanlig dag. En fin dag. En dag med grejer värda att skriva upp. Typ.

Jag såg två ormar på vägen då jag cyklade hem för första gången idag. En enorm svart huggorm och en pytteliten snok med illgula fläckar vid ögonen. Jag hatar ormar. Uääääh:ade för mig själv medan jag cyklade förbi. Tänk om jag hade cyklat på dem? Tänk om någon av dem hade fastnat i hjulen? Men alltså ormar? De vill ju inget annat än leva de heller. Men varför ska de vara så himla konstiga för??

Var på jobb idag, som lekledare på simskolan. Det är alger i vattnet så ingen simmade idag. Vi bara lekte i drygt en timme sen fick alla gå hem. På måndag byter vi strand. Mina fötter är konstant smutsiga då jag springer omkring i sanden och gräset barfota. På stranden vi är på nu är jag ensam lekledare. Det är rätt tungt. Eller alltså - inte egentligen, inte superjobbigt jag menar gruppen är liten. Men så skönt att ha någon att dela ansvaret med ändå, liksom? Annars har simskolejobbet varit så himla roligt, faktiskt. Gillar verkligen att leka med barnen. Och gillar dem jag jobbar med vilket helt klart är en enorm bonus.

Marie körde mig hem. Vi pratade en massa, var ett tag sedan vi pratade sådär känns det som för orden ville inte sluta komma. Tycket så mycket om då det händer - då man bara pratar och pratar och inte vill sluta.

Mamma och Artur och Ludwig var de enda som var hemma. De andra hade dragit till Salo för att kolla på crossin. Förutom Olivia som var på jobb. Det var så otroligt varmt idag. Klarar inte av värme över 23 grader typ. Till och med i skuggan dog en typ. Vi åt picknick i skuggan; vattenmelon smörgåsar med tomat gurka vegost dill citron på biskvier jag gjorde kvällen innan ett surt plommon. Nicole frågade mig om jag joinar henne för lunch, så jag gjorde det. Dyra blåbär och hallon blev hennes lunch, vi satt i parken en stund sedan skulle hon till butiken igen och via sin mamma. Klockan blev rätt mycket hennes lunchpaus tog slut och så mötte vi vaktmästaren på hennes arbetsplats när vi körde tillbaka ner till byn. Hur kan en ha sådan tur?

När pappa och resten av pojkarna kom hem hade de hämtat ut ett paket på posten jag hoppades skulle innehålla Finns det björkar i Sarajevo. Det gjorde det inte. Det innehöll en biologibok om människans biologi. För biologikurs 4, som jag inte hunnit gå. Inte kommer hinna gå innan jag skriver i höst. Suckade. Men så började jag läsa och fan jag älskar kunskap jag älskar biologi jag älskar att förstå världen.

Pappa grillade pulled oats sweet barbecue biffar på engångsgrillar till middag. Mamma vispade kall senapssås. Jag gjorde sipulimaito på vårlök och imat och för lite salt. Vi hade bara en mogen banan så den grillade jag på glöden och fyllde med choklad. Blev så himla mätt.

"Du har en särskild min när du ska någonstans" sa Olivia när jag mötte henne i trappan och skulle iväg. "Young", sa hon. "Hoppfull - som om vad som helst kan hända." Kanske? Jag vet inte. Idag hade jag nog inga förväntningar, var ju bara jag och Veera vi skulle ju inte göra något särskilt. Men kanske en ändå har det? Undermedvetet.

Så cyklade jag ut till vägen igen för att sätta mig i Veeras bil (skulle skriva hoppa i Veeras bil men vem hoppar? Och så himla eh, klämkäckt det låter? Klämkäckt, vilket ord.) och så körde vi till piren och pratade om förra veckoslutet och pojkvänner som finns och inte finns och hur pojkar överlag verkar bete sig så himla underligt? Så pratade vi om hur det inte finns något att göra i vår by och var är alla här är färre människor än det brukar vara? Så fick hon lust att äta en hamburgare för de är tydligen supergoda på en restaurang i byn I wouldn't know har aldrig ätit en sådan kommer aldrig äta och så satt vi där en stund. Jag berättade om hur deppig jag ofta blir på slutet då jag är full, att jag blir längtig och typ bara känner saker jag inte brukar känna nykter tänker saker jag heller inte brukar tänka. Så pratade vi om en massa annat också men äh det behöver ni inte veta allt om. Försökte komma på vad vi skulle kunna göra som faktiskt skulle vara att göra någonting och inte bara köra och göra av med bensin.

Tillslut kom vi inte på något att göra mer så hon körde mig till mitt vägskäl. Jag cyklade hem, i solnedgången. Bland alla rallarrosor. Och inget superhäftigt hände, men det var ändå en fin dag, liksom. Jag bara hängde, följde med i vad världen verkade vilja.

Ja och jag gick omkring med körsbärsröda läppar och åt en massa körsbär från mitt träd och bad Olivia ta bilder. Mycket viktig information.

Pusshej.

torsdag 28 juni 2018

Ventilering

Datorns lagringsutrymme är fullt. Jag vet inte vad jag ska göra för att frigöra utrymme. Försöker flytta filer till OneDrive men alltså jag tror inte de blir sparade online och då har det ingen verkan. De finns fortfarande på datorn. Hur ska jag kunna importera nya bilder? Orka radera gamla.

Klump i magen. Varför vill jag alltid skriva när jag mår som sämst? Kanske för att det är det enda som funkar. Jag vet inte. Jag försökte med att lyssna på Nadja Evelina men det hjälpte inte. Måste nog byta artist nu. Jag vet inte kanske Hov1 kan funka? Måste börja lyssna på dem på repeat igen inför rockoff.

Det kryper längs med armarna. Jag får gåshud vid minsta vindpust från dörren. Jag tänker: om jag är ute i fem timmar och bara rör på mig, borde jag inte vara glad då? Borde jag inte ha energi då? Men jag känner mig bara apatisk. Vill inte vara med någon. Stressar. Det är sommarlov varför har jag ordnat stress för mig till och med då? Jag är efter med mitt lässhema. Jag borde planera caféet vi ska ha på lördag men jag orkar inte ta tag i det ensam. Imorgon ska vi baka och då borde köket vara städat och allt vara klart för lördagen förutom själva bakandet men jag orkar inte ta tag i att fixa det. Men fan, caféet är en grej jag verkligen gillar och ändå vill göra. Men alltså jag vet inte jag blir bara motsatsen till produktiv om jag stressar. Borde inte tillåta mig själv att sätta ett ord på det: stress är bara negativt för mig. Borde bara tänka ... äh, jag vet inte. Inte tänka är väl grejen.

Har vaknat flera nätter av att jag har för varmt. Jag hatar att ha hett, får typ panik. Är seriöst typ det värsta jag vet. Vet liksom inte var jag ska göra av mig då. Imorgon ska det bli regn. Jag är lekledare på en simskola så vill egentligen inte heller att det ska regna. Orka springa omkring i regnrock liksom. Men vad ska man göra.

Borde inte tillåta mig att tänka: är på så dåligt humör vill inte göra något. För jag vet ju att det går över, rätt snabbt till och med. Imorgon kommer jag knappast känna såhär. Men nu gör jag ju det. Äh men nej Hov1 funkade nog inte heller. Skippa musik då? Kanske.

Undrar om sociala medier faktiskt påverkar ens mående så mycket som folk påstår. Det kanske det gör faktiskt. Märker ibland då jag scrollar instagram (vilket jag gör typ alldeles för ofta) att min bara blivit - intetsägande? Jag bara scrollar, whatever liksom. Sen finns det ju konton som påriktigt är megabra med en massa info och sådant, men alltså en hel del är bara - jaha. Facebook scrollar jag också skitofta. Men jag älskar ju mina grupper! Äh jag vet inte. Och bloggar tycker jag nog också är superbra ändå? Bloggar är nog ändå det bästa, blir rätt ofta glad av dem. Allt tar bara så HIMLA mycket tid.

Borde väl bara lära mig prioritera eller något.

Ibland tänker jag att jag borde köpa en knapptelefon. Skit i snapchat liksom. Jag tänker också att jag ska börja läsa mer och inte se på tv-serier men sen läser jag en massa tv-serietips ändå ... äh. Jag borde nog också sluta tänka så himla mycket på vad jag SKA göra. Någon gång. Och bara göra istället. Vem har hela livet planerat liksom??? Det går ju inte.

Nu ska jag sluta häva ur mig en massa depp och klättra ut genom mitt fönster på terasstaket istället. Läsa en bok. Försöka strunta i mobilen en stund.

Hur mår du nu?

Pusshej.

tisdag 26 juni 2018

Hemma

Jag var på en promenad nyss. Med Nicole, den av mina kompisar som bor närmast. Vi brukar gå på kvällspromenader, ibland. Eller rätt ofta ändå. Det tar nämligen ungefär lika länge för oss att ta oss till slutet av min väg där i brukar träffas, och sen går vi ner till byn en sväng eller vad vi nu gör. Till en början var det "länkar". För att vi skulle träna. Men alltså det rann ut i sanden lite grann ... nu är det mest häng.

Hon är nyss hemkommen från Nice. Fan, vad jag saknar Nice. Hennes familj hade dock inte blivit lika kära som jag, man är väl olika. Nåja, vi såg två grävlingar som började slåss. Mitt på vägen! Var så himla skrämmande de rör sig sjukt fort ju?? Var rädd att de skulle bli påkörda. Eller eh att de skulle ta livet av varann eller attackera oss eller något hahah. :-P Alltså attackera, vilket svårt ord? Vill alltid skriva atackera. Har några andra sådana ord med, typ Britannien. Vill skriva Brittannien. 

Cyklade själv den sista kilometern hem till mig. Älskar verkligen att cykla, åtminstone när jag inte har bråttom. Men har ingen aning om hur en cyklar sakta, det går typ inte? Varför inte cykla fort när det går liksom. Det är så fint också, åtminstone min väg. Och okej hela byn egentligen. Speciellt på sommaren. En massa blommor och träd och speciellt i solnedgång är det fint. Solnedgång hörni. Vilken grej.

Att cykla symboliserar kanske också någon form av självständighet för mig? Nuförtiden har jag ju skotern också, och förhoppningsvis en bil inom en inte alltför avlägsen framtid, men cykeln var liksom först. Det var med den jag cyklade ner till stranden hela sommaren mellan sexan och sjuan. Med cykeln var jag fri. Är jag fri. Dessutom känner jag mig så mycket säkrare på den än ad jag känner mig då jag kör skoter. Är seriöst VÄRLDENS osäkraste chaufför. Borde nog repetera en massa teori eller något för att det skulle kännas bättre, jag vet inte. Alla andra vet liksom så mycket mer, om hur hårt de klarar av att köra i vilka kurvor och vem som har förkörsrätt i vilken korsning. Jag vågar typ aldrig ta någon annan väg än den jag alltid tar.

Sen är det ju det att en faktiskt måste ha ett eget fordon för att ta sig någonstans överhuvudtaget i den hålan jag kallar min hemby. Cykeln har räckt rätt bra hittills, men nu börjar avstånden bli för långa - både till vänner och till nöje och alltså, det mesta. Vi vill liksom inte bara gunga varje dag nuförtiden. Hur mycket man än önskar att det kunde vara så enkelt fortfarande, så verkar kraven liksom stegvis öka med åldern.

Jag fick tre myggbett då vi stod och pratade vid min cykel idag. Tycker seriöst myggor är det jobbigaste någonsin. Mina ben är typ bara ärrvävnad tack vare dem. För alltså vadå inte klia?? :-)))) Ormar gillar jag egentligen inte heller. De rör sig så fort! Och är ju typ det farligaste vi har i detta kalla landet. Eller äh jag vet inte kanske fästingen är värre? Nog för att de är obehagliga de med.

Det ligger åtminstone två tillplattade ormar på vår väg. Den ena är en huggorm, den har jag sett i flera dagar. Den andra vet jag inte vad den är, men den är pytteliten. Den såg jag för första gången idag. Stackars kräk. Borde typ våga flytta på dem eller något för rycker till varje gång jag kommer körande och ser dem. Tänk om en orm fastnade i hjulet? :-))) Kul scenario å så va.

Ibland tänker jag på hur himla idylliskt vi har det, som bor här ändå. Det är ju jobbigt på en massa sätt, men så himla skönt också. Just nu skulle jag verkligen inte vilja bo någon annanstans. jag tänker på hur underligt det är att för majoriteten av finländarna är _landet_ något speciellt, något annat, ovant. _inte hemma_ I och med urbaniseringen har vi ju blivit en minoritet, vi som går i pyttesmå skolor och ändå har enorma avstånd dit. Jag bor ju ändå inte på landet landet, eller alltså: finns ju mindre och mer isolerade ställen. Men rätt så annat än typ Helsingfors är det ju. Och Kyrkslätt med för den delen.

Äh. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag pratar om. Talar ju bara utifrån erfarenhet och som vanligt har det här inlägget kommit till av en enda anledning: jag ville skriva. Mer än så tänkte jag inte då jag började.

Samtidigt som jag älskar den här platsen, vet jag att jag ska bort. För här finns så himla få människor, ändå. För några för mig, känns det väldigt ofta som. Och för lite variation. Jag ska ju ta ett mellanår och resa, har jag tänkt. Jag är så himla rädd för det, just nu - hur i helvete ska jag klara mig själv? Samtidigt är längtan efter det så oerhörd. Och jag kommer ju komma tillbaka. Den här byn har funnits här i 500 år den kommer knappast försvinna i första taget. Dessutom kanske det är som Narnie säger i Jellicoe Road:
"(...)Varför ska man flytta någon annanstans?" 
"För att vi aldrig kommer att förstå hur fantastiskt det här stället är förrän vi har lämnat det." (Jellicoe Road av Melina Marchetta, övers. Katarina Kuick för X Publishing, s. 307)
Inte för att ... jag vet inte. Det tar ändå emot att kalla det fantastiskt. Här finns så mycket jag inte tycker om också, så mycket som gjort mig osäker och illa till mods men ja, fortfarande: det är ju hemma. Och jag älskar det som mest den här tiden på året. Då här egentligen finns precis lika lite att göra som under vilken annan årstid som helst, men då det ändå är typ bara här jag är. Med mina kompisar, med min familj på stranden, bland alla sommargäster i butiken. För vissa kan hemma vara något ångestfyllt, något dåligt och hemskt och symbolisera något traumatiskt. Men jag har haft en himla tur som har världens finaste familj som gjort hemma - både vårt hus och hela byn med skola och strand till något fint.

Det mesta har jag kanske hatat någon gång, men just nu känner jag att då jag antagligen lämnar allt detta om ungefär ett år, kommer det vara ett bitterljuvt avsked.

Antagligen kommer det alltid att vara en form av hemma, är ju här jag blivit jag. Men med tiden kanske andra ställen också kommer bli det, i någon mån. Hemma.

Pusshej. 

måndag 18 juni 2018

Vägkyrkan 3-7. Musik, smink, Brooklyn nine-nine

Ojdå alltså har visst glömt skriva om mina dagar lite grann? Har liksom haft annat för mig? Inte för att det kommit turister, mer för att jag prioriterat Brokklun 99 och smink och geografi framför att skriva. Men nu så! Tänker att jag får skriva i max en halvtimme sen får jag typ läsa eller Netflixa i en timme. :-)

TISDAG
Lyssnade på en jäkla massa musik! Och fixade omslag till några spellistor. Kul grej :') Så jag tycker vi kör en massa musiktips då för det hade jag tänkt skriva om på tisdagen. Ifall jag gjort det liksom.

Detta lyssnar jag på konstant just nu:


Och dessa kom ut först efter tisdag men de är bra:


Jag lyssnar tydligen på endast svenska artister sorry not sorry.

ONSDAG
Kanske typ eeh ... kollade en massa på skuggor hos makeupgeek? Skapade denna palett som är ett underverk:
Vill seriöst ha dessa skuggor så OTROLIGT mycket!?! Tycker detta är en genialisk ihopsättning. Vill också ha en full on silverskugga och en matt vit och en duochrome:ig rose gold men eh ... Dock finns inte alla skuggor någon annanstans än på MUGs egen sida och tror det är jobbigt att beställa därifrån. :(((

Läste lite geografi!

På onsdag kom exakt noll personer till vägkyrkan! Yay kul.

TORSDAG
Mådde lite dåligt. Hade kanske gått och sova lite sent dagen innan ... Och kanske druckit något som ej var vatten också men alla who knows. Satt som en zombie på sittunderlagen på en kyrkbänk och glodde på Brooklyn 99. Är seriöst världens sämsta arbetare tydligen? Hahhah. Dock är ju inte det här jobbet sådär superseriöst för den delen. Sen blev jag trött på Brooklyn 99. *WHAT???* Pratade med en av dem som jobbar på gravgården! Hon är finsk så fick öva på min finska shit så typ nervöst när en ej är van?

Nicole kom och hälsade på! Jag berättade om festen dagen innan. Så gick vi ut och pratade och det var rätt så hett. Och där försvann dagen! Läste nog noll geografi.

SÖNDAG
Början på en ny arbetsvecka hipp hurra! Denna vecka är 6-dagig. :-))) Aja hade pizza från dagen innan med mig, men fem bitar var tydligen för litet? (Obs inte tunn rund pizza tjock pizza i hela ugnsplåten.) Hade tänkt ta typ banan och sådant med mig också men glömde. :( Körde skoter till kyrkan för första gången i år! Var lite nervöst pga kört så lite skoter på sistone + mindes inte helt vägen hahahha men hittade rätt! Woo.

Läste supermycket biologi! I solen så det var najs. Och något avsnitt 99! Funkade ypperligt att varva läsning med serie, för gjorde så att jag läste mer än jag såg på serie men ändå gick det snabbt? Var najs att läsa biologi. Läste första kursen, som handlar om evolutionen och celler så HIMLA intressant! Men vill ju dyka in i allt mycket mer ingående. :-P

Okej vad är min grej med smileys? Okej nu är vi done med den dagen.

MÅNDAG! IDAG!
Jag har: satt en påse i en roskiskorg, tänt det dagliga ljuset, fört fram skyltarna as always, snappat en del, kollat på smink en del (hittade ett nytt märke: OPV beauty som verkar kul!), testat Urban Decays läppstift online på en bild av mig hahah?, läst biologi i solen, läst slut biologiboken!, ätit lunch med hon som jobbar på gravgården igen - så roligt med nya bekantskaper! - (pizzasallad och kokospudding och YOSA grekisk yoghurt (hur fan skrivs det) med aprikossylt (min bästa grej just nu <3)), sen typ scrollat instagram och eh, satt mig för att skriva det? Hit kom ett par men de var tråkiga sa knappt hej till mig.

Okej hade inget intressantare än detta att dela med mig av denna gång. Ska typ Netflixa lite nu. Imorgon eller senare idag eller vem vet när kanske ni får ett inlägg med bilder till och med! Tog nämligen några på fredag för det var allehanda festligheter.

Pusshej.

måndag 11 juni 2018

Vägkyrkan 2. Smink å politik å etik

Idag hann jag inte skriva något inlägg live under arbetstiden. Eller hann och hann - jag prioriterade andra saker. Hade faktiskt inte ens fram datorn en enda gång? Men mobilen. Fastnade på sminkyoutube typ ... basically hela dagen?

Sjukt hur det är så. Man klickar på en grej och plötsligt har det gått flera timmar?? Och: VARFÖR är alla Youtube-videos så jävla långa nuförtiden? Jag ville se swatches på en palett och hamnar på en video som räcker 20 minuter. What??? Det var nämligen det jag såg på. Har antagligen sett typ trettio paletter swatchas idag. Okej det kan ha varit en överdrift men inte superstor. Seriöst kollade en massa Natasha Denona, något indiemärke, någon youtubers nya, HUDA beuaty, Juvia's Place ... okej who cares. Dessutom kollade jag ju typ tre videos per palett måste ju göra min research. :-)

Vill nämligen ha en palett. Eller okej vem försöker jag lura: vill ha en massa smink bara och helst tio paletter men I ain't got the economy for such. Är alltså därför som jag försöker hitta Paletten. The One. Bäst kvalité och färger för minst pengar helt enkelt, och det är ju inte superenkelt för är ju inte jag som designat paletterna och obvi har inget märke exakt samma smak som jag. Överväger att bara köpa en Z palett och fylla med enskilda ögonskuggor allteftersom jag får råd att köpa dem MEN det blir dyrare och jag kommer typ aldrig köpa basicskuggor då bara en massa crazy:iga för så brukar det bli och det är ju inte det mest praktiska. DOCK är inte makeup geek megadyrt, men en måste beställa online så måste lita på alla youtubers isåfall ...

Fast alltså jag tror jag typ hittat Paletten. Eller en som är himla nära åtminstone och verkar supernajs: Jeffree Stars nya! Som släpps 16:e juni åtminstone i USA. En vet ju aldrig när det kommer hit ... Aja men den är otroligt fin och har de flesta skuggor jag söker, förutom en glittrig turkos och det kan jag lösa med att köpa en dyr Anastasia-skugga någon gång.

Sen är det ju det här med att smink är politik och det kommer en aldrig undan. Okej ALL konsumtion är politik *wow Elvira*. Jaja allt en gör är väl basically politik men alltså speciellt smink (och allt annat en konsumerar men nu är det ej det vi pratar om) är ju en grej där man verkligen gör ett val: köper man cruelty free, har det skillnad hur märkets grundare beter sig, ska det vara rättvisemärkt, hur är förhållandena på fabrikerna, är ingredienserna okej att använda i fejjan varje dag osv osv. Finns så himla mycket som en egentligen borde överväga då det kommer till vad man lägger sina pengar på, men det är ju inte alla som orkar det. Jag tror det nog är långt fler än för kanske bara tio år sedan, men ändå är det nog tyvärr en minoritet som ex. köper uteslutande veganskt smink. Inte ens jag - som äter veganskt - köper alltid veganska läppstift för eh ... jag gillar rött. Och det finns inte så himla mycket att välja på då. :-) Men försöker! Och så långt som möjligt är det ju veganskt och ALLTID cf!

Just i Jeffree Stars fall är det dock inte cf och veganhet osv som har skillnad - just det är ju hans märke väldigt bra på. Utan det är Jeffree Stars uttalanden och ageranden och sådant, ärligt har jag faktiskt inte mer koll än att ska ha uttalat sig rasistiskt så tänker inte gå mer in på det och ärligt orkar jag faktiskt inte kolla upp saken mer än det. Vad jag vet är att en massa sminkbloggare och sminkpersonligheter överlag bojkottar honom just pga detta, och länge har jag själv också tänkt så. Sen såg jag någon av hans videos och nu då den här med hans nyaste palett - Thirsty - och alltså jag vet inte längre. Det är så himla konstigt för att han skulle vara rasist är verkligen inte den vibe en får av honom - han verkar ju tvärtemot supersnäll? DOCK är ju grejen med rasism just det, att det inte handlar om snällhet eller personlighet det är inlärda strukturer och tankesätt och fördomar så vem som helst - hur trevlig denna än kan verka annars - kan vara rasist. Eller smygrasist: alla vill ju inte kännas vid att de faktiskt är rasister egentligen, de bara "skämtar".

Okej ska sluta sparka in öppna dörrar nu.

Skulle fortsätta om Jeffree Star nu då, och ärligt vet jag inte varför jag skriver detta utan att ha satt mig in i hela grejen? Men jag har fått den uppfattningen att han bett om förlåtelse och att det inte är han längre och alltså sådant tycker jag ändå man måste kunna respektera: det är hemskt men en massa människor beter sig som svin för att det är så de blivit upplärda, på samma sätt som en massa människor uppehåller rasistiska eller sexistiska strukturer utan att vara medvetna om det - bara för att de inte tänkt så långt. Om en person då ber om ursäkt osv, måste ju det kunna accepteras.

Sen är ju grejen att Jeffree Star är ett märke som folk med liknande tankar som jag aktivt bojkottar TROTS att han ska ha sagt förlåt. Så jag vet inte - antagligen vet jag för lite för att kunna judge:a, måste nog kolla upp saken för jag vill så HIMLA mycket ha den där paletten. Och läppstiften som släpps i samma kollektion ... Har för mig att han ska ha betett sig som skit även efter sin förlåt-video eller något, och så var det något med Kat von D och kanske att hans ursäkt inte är genuin? Äh. Borde nog ha lagt en massa timmar på att research:a detta istället för att kolla på recensioner verkar det som. Meneh, hittade ju hans palett först på slutet ... kanske får bli morgondagens projekt?

Sen är det ju också så, som Annahita skrev i ett toppenbra inlägg för ett tag sedan, eller det kanske inte var just det som var kontentan jag minns ärligt inte men hon berör ämnet: bryr en sig om att smink inte ska göra illa djur, ska det väl för fan inte göra illa människor heller. Alltså: det borde verkligen ha skillnad i vilka förhållanden vårt smink skapas. Och skulle man fråga folk om de bryr sig, så gör de antagligen det MEN det ändrar inte ensamt på att sminkföretag skulle bli mer transparenta - cf och vegenhet osv har fått ett gigantiskt uppsving, men ingen har någon aning om hur eller var eller av vilka ämnen som sminket tillverkas. VARFÖR sätter vi inte press på det? Det borde man ju verkligen. (All industri borde bli helt transparent men dit verkar det ju vara ett jävla tag. :-)) Också: cf borde ju typ vara synonymt med att arbetarna också ska ha det bra, vilket inte är fallet då jättar som Lush som typ skriver "against animal testing" tvärs över väggarna i sina butiker har beskyllts för att behandla sina arbetstagare skitdåligt.

Okej ojj det här blev än en gång längre än jag tänkt mig. Hur tänker du kring smink? Eller tänker du alls - köper du så länge det är snyggt på ansiktet? Och om så - vad får dig att inte bry dig? Tycker detta är ytterst intressant (men rätt fragile och just därför ska ingen döma någon) så om någon råkar läsa får du supergärna kommentera.

Annars då, i vägkyrkan? Äeh, vaktmästaren var på semester eller något, men bara idag, så där var en annan i hans ställe. Hon var rätt trevlig. Jag läste fyra kapitel geografi och det kom fyra besökare men ingen ville ha någon guidning. Så sminkade jag mig i början av dagen. Det var typ dagens topp ärligt? Och min smörgås mamma lagat.

Pusshej.

söndag 10 juni 2018

Vägkyrkan 1. Låt de döda begrava sina döda

Okej let's set the mood först:


Yaas bra najs låt klicka på play så kan du sedan fortsätta läsa!

Sedan. Kan en inte skriva "sen" bara? Nä, äh, det kan en nog typ inte för den läser en ju som "se-en". Som i försenad. Sorry det var en onödig sidenote.

Jag lyssnar nämligen på Either just nu. Gillar den så mycket! Gillade den inte lika mycket första gången jag lyssnade, men alltså nu? Gillar så mycket. Så hinner du ej igenom detta svammel förrän den är slut kan du alltid replay:a!

Okej ÄNTLIGEN till saken nu då: idag har varit min första dag på mitt sommarjobb! Mitt ena sommarjobb. Som är i en vägkyrka bredvid en eh ... inte motorväg, landsväg kanske det heter? Kallar den mest femitettan bara. Kyrkan finns i en miniby men det är allt jag tänker säga om den jag tänker nämligen tillräckligt på hur gammal den är och vad här hänt resten av min tid här orka göra det nu. Ärligt kan det hända att ni nog inte så intresserade heller, för den delen ... Jag har 44 minuter kvar i kyrkan. Sen får jag gå hem! Eller okej mamma eller pappa eller båda kommer efter mig för jag har inget körkort än. :-((( Och skotern läcker olja eh ...

Men jag tänkte: eftersom detta är historiens typ onödigaste sommarjobb då hit kommer typ max 10 turister i dagen och ytterst få av dem vill ha ens någon form av interaktion med mig så kan jag väl lika gärna något kul av tiden. Som inte är Netflix eller att läsa till studentskrivningar. Okej inte ens jag tycker egentligen det är särskilt kul att läsa till studentskrivningar det borde inte ha gått under samma kategori som Netflix my bad. I alla fall: något produktivt! Liksom. Alltså: apart from att jag nog borde komma ikapp alla recensioner på min bokblogg tänkte jag starta en inläggsserie på denna! Om mina dagar på vägkyrkan. Hahaha så otroligt tråkigt det egentligen låter, men alltså vem vet var vi hamnar? Idag har det nämligen ändå hänt några saker jag kan skriva om, och det är bara dag ett. Och har det inte hänt något får jag väl ... ja men ta lite fantasi till hjälp eller något?

Hursom. Idag var min första dag! Nog för att jag jobbade är ifjol också. Och på motsvarande instans i _centrum_ av min kommun året före förra året. Jag blev nästan försenad för jag är van vid att stiga upp halv ett nu på sommarlovet, jajjamänsan morgonpigg var det här. Men halv tio sprang jag upp ur sängen för eh, då var det rätt bråttom. Hann inte äta morgonmål och glömde besticken hemma till min lunch men det löste sig jag hade en engångskniv i väskan och okej det blev rätt mycket klottigare än det hade behövt vara men jag kunde äta och det är ju huvudsaken. Men nu går vi saker i förväg här.

Så pappa körde relativt fort längs med femtiettan så jag hann till innan tio! Woo. När jag anlände ringde - eller jag vet inte spelade? Smällde? Slog? - slog är det nog kanske - kyrkklockorna för fullt för det skulle tydligen bli gudstjänst. Som jag snällt fick närvara vid som den frekventa kyrkobesökare jag är. *not* Ärligt frågade jag senast igår mina vänner om de tror på gud, orka gå in på detaljer men alltså ytterst få i min bekantskapskrets tror på gud. Trots att majoriteten är kristna? Så fånigt egentligen, men det handlar väl om tradition och ... okej det spårade. Jag tror inte på gud. Borde antagligen skriva ut mig från kyrkan och inte jobba för dem heller för den delen men alltså jag vet inte, det sitter fast i mig ändå? Och idén är ju rätt fin. För det mesta. Men jag tror på vetenskapen och så tror jag att vetenskapen är allt vi vet men liksom inte ens något av det är ju säkert. Inget av det vet vi heller till 100%.

Jaha sorry det spårade igen. Varför är mina tankar så otroligt långa? Orka läsa ett såhär långt inlägg liksom.

Hursom: det var ingen vanlig predikan på gudstjänsten, som det brukar vara med prästen som pratar och pratar om någon vanlig sak som typ mobbning och försöker få Jesus in i grejen. Den här gången var det en dialog mellan prästen och en person som är med i en "gudstjänstgrupp" som tydligen finns i min församling där de någon vecka i förväg diskuterar texterna som ska läsas på gudstjänsterna. För Bibeln är ju rätt diffus och konstig och vad betyder någonting egentligen? Alltså jag vill verkligen läsa Bibeln någon gång just för att den verkar så otroligt weird.

Fan nu kom det en till sjuuuhuuukt bra låt på min lista:

Den här gången fanns meningen "Låt de döda begrava sina döda" med i den ena texten som lästes, och prästen och personen som representerade gruppen pratade om detta - för vad betyder det? Och jag fastnade också vid det, sen (okej nu kom jag på att jag visst brukar skriva sen och det kan man också göra tydligen) när de pratade om det. För det första låter det jävligt snyggt: Låt de döda begrava sina döda. Så himla ... jag vet inte, domedagsaktigt? Och så konstigt. Man typ inte tänker på det om man inte, men ja, tänker på det, då kan det bara gå förbi men när man tänker på vad det betyder blir det ju himla konstigt. Hon hade tolkat det som att man inte ska bry sig om det som varit utan se framåt, prästen som satte det i sitt sammanhang, som jag inte orkar gå in på, tolkade typ som ... ett verktyg för Jesus för att visa att tron är viktigast, allt annat kan vänta. Jag gillade hennes tolkning mer.

Tänker också att Låt de döda begrava sina döda kunde vara en rätt najs boktitel. Men också: det måste ju redan vara det? Eller? *googlar* Okej nej verkar inte vara så what?? Kom bara upp en massa blogginlägg med tolkningar eller något. Sen är det ju det också: ingen har någon himla aning om vad Jesus egentligen kan ha menat, eller författaren eller varifrån det nu kommer ursprungligen, alla tolkningar är ju lika rätt. Vi kommer aldrig få veta vad det egentligen handlar om. Jag tänker att det kanske kan vara så att "de döda" kan vara en symbol för personer som liksom, är döda inombords? Som _tappat livsgnistan_ eller något. Att de då ska begrava dem som dött, för att det är sådana människors fel att andra dör överhuvudtaget? Äh vilket svammel nu skippar vi det.

Efter gudstjänsten såg jag x antal avsnitt Brooklyn nine nine som är min rebound-serie till How I met your mother. Var ytterst skeptisk till Brooklyn första avsnittet men ÄLSKAR det nu? Är halvvägs in på säsong två. Mycket fånig serie men också rätt kul och även om den är rätt överdriven är den inte alltför överdriven. Och alltså! Shit vad jag typ vill bli vanlig polis nu. Även om det antagligen inte händer lika mycket på särskilt många ställen alls ... Påminner lite om HIMYM tycker jag också, samt framkallar samma beroende hos mig som HIMYM gjorde. Och blir så glad! Älskar serier som bara ... inger en himla myskänsla.

När klockan var halv ett-ish sökte jag upp Du vet väl om att du är värdefull i sångböcker och placerade dopprogram som bokmärken. Sedan fortsatte jag typ kolla. Åt. Snapchattade. Smörjde mina läppar för de är supertorra och sjuka. Det var dop och jag satt på trappan utanför och läste ett kapitel geografi i de femton minuterna och var en awkward konstig person som stod och stirrade då dopföljet gick ut från kyrkan. Räknade dem nämligen för det ska med i statistiken. :-))

Nu är klockan 15:57. Lady Gagas cover på Your song spelar i mina röda hörlurar. Jag åt en banan för en timme sedan den var inte supergod.

Hejdå vi ses kanske imorgon!

fredag 11 maj 2018

Om lite på ett år har jag tagit studenten

Om lite på ett år har jag tagit studenten. Det är rätt så säkert, bara jag inte får total kortslutning när jag ska skriva provet i modersmål men annars tror jag inte det finns så många hinder på vägen.

Men alltså, grej jag gått och grubblat över på sistone: vad i hela helvete ska jag göra efter gymnasiet??

Okej, very much original ingen annan gör ju liksom det. Men alltså det är seriöst typ det svåraste valet ever!!!! VAD ska jag göra?!??! Jag kan ju göra allt. Precis vad som helst, typ. Only sky is the limit. Och pengar. Och viljekraft men det är väl bisaker då. Om vi tänker att en kan göra vad som helst, ja då ... då är det typ livets svåraste val. Samtidigt har man ju egentligen samma val, hela tiden, varje dag, livet ut: vad ska jag göra nu? Finns ju ingenting som stoppar en någonsin, egentligen.

Men såhär: jag vill göra allt. Åtminstone försöka.

Jag vill bo på alla kontinenter och i rymden. Jag vill designa minst en klädkollektion, skriva minst en bok, ha en nättidning och uppfinna någonting skitcoolt. Eller göra en megahäftig upptäckt. Jag vill lära mig om celler och attraktion och människans biologi överlag, men också om urdjur och dinosaurier och allt om fysik. Jag vill lära mig koda och hur förstå internet och darknet och vara med i en film eller musikal och skriva en låt. Jag vill hitta på ett dataspel och rita ett hus och hoppa fallskärm och driva ett café.

Det finns så otroligt mycket jag vill. Och det skrämmer mig, för tänk om jag är död imorgon? Tänk om jag gör fel val idag och så kan jag aldrig make:a up for it? Samtidigt: jaha, och? Då är jag ju död så vad har det för skillnad.

Men jag vill ju också göra skillnad för andra. Skillnad som märks. Och det stressar mig för egentligen borde jag väl börja nu men jag vågar inte starta en politisk instagram eller något annat som skulle göra att jag kanske faktiskt skulle få möjlighet att påverka. För jag tror att jag inte kan. Samtidigt: då kan jag ju uppenbarligen inte. Eller jag kanske skulle kunna, men jag vill inte tillräckligt mycket och vilja är egentligen allt som behövs. Vilja är allt som behövs för vad som helst. Jag tänkte på det i veckan, att det faktiskt är så. Det enda som står i ens väg är en själv.

Vilket ju är rätt sorgligt för vissa tror faktiskt inte på sig själva. Och det är ju sällan deras eget fel, utan omgivningens. *sparkar in öppna dörrar much* Men aja varför lägga tid på att älta sådant det är inte som att vi kan ändra på saken bara på framtiden, även om personen som skulle kunnat hitta botemedlet till cancer kan ha gått förlorad vetenskapen p.g.a. detta. På samma sätt som patriarkatet antagligen också stoppat en massa häftiga saker från att hända under en massa år. Och fortfarande gör.

Men jag vägrar låta det göra så. Kanske det är därför jag vill göra precis allting - för att jag vill slå tillbaka, för att jag av någon anledning har någon form av hämndbegär inom mig, jag vill liksom visa att jag visst kan: för alla som skrattat då jag sagt att jag vill bli astronaut, för alla som sagt att det är omöjligt att slå igenom som kläddesigner, för alla som tyckt det är konstigt att jag älskar fysik.

Haha okej var ju egentligen inte direkt detta detta inlägg skulle handla om. Men jag är faktiskt rätt okej med denna vändning. Hur ska jag fortsätta nu då ...

Just det! Skulle skriva ...

Men att jag vill så mycket och så stort gör att jag känner mig vilsen och splittrad, åtminstone just nu. Någon gång kommer det antagligen att ha lagt sig något, någon gång kommer jag antagligen vara nöjd med vad jag valt att fokusera på just då. Också: det har nog inte så väldigt stor skillnad vad jag väljer att fokusera på först, just för att jag faktiskt tycker om så himla många saker. Jag kommer antagligen ha roligt vad jag än väljer. För jag kan ju omöjligt göra allt på en gång ändå, hur mycket jag än skulle vilja.

Trots det är jag rätt säker på att jag tar ett mellanår efter studenten. För jag vill resa och se världen och utvecklas som människa och utveckla min kreativitet. Som liksom fått vila lite under gymnasietiden, känner jag. Jag vill skriva för min egen skull, leva och göra saker bara för att jag vill inte för att någon säger åt mig. En stund åtminstone. Jag vill se Nice igen, jobba på en bar eller glasskiosk eller butik, bo i en pytteliten lägenhet och driva en nättidning med en kompis. Skriva en massa. Utveckla recept. Ta bilder. Kanske bli kär. Lära mig franska. Äta absurda mängder kokossorbet. Skissa fram en klädkollektion. Åka någon annanstans och fortsätta driva tidningen men se andra platser.

Äh. Jag vet inte, det kanske är en fix idé som kommer vara borta om ett år, men just nu känns det rätt. Som något jag är absolut säker på att jag vill göra. Det är sen som jag är vilsen över. Om det ens blir ett sen? Tänk om jag blir kvar i Nice? Det är ju säkert okej det med. Men ... det finns så mycket jag vill lära mig. Tänk om jag blir kär och glömmer bort det? Fast alltså: jag är ju typ kär i Rivieran redan. Aja, någon gång verkar jag ju ha bestämt mig för att erövra världen åtminstone. När det blir vet nog ingen.

Sen vet jag ju att det finns en himla massa människor som drömt precis såhär stort och ändå blivit kvar i sin hemby livet ut. Men grejen är ju: det är noll procent fel, jag borde inte oroa mig för att det ska bli så trots att det ärligt är typ min största rädsla, det är bara onödigt att oroa sig det blir som det blir, allting. Är kanske lite därför jag bestämt mig för att dra till Frankrike efter studenten, för att jag vet att jag är okej med att bli kvar om det är där. Jag fattar ärligt inte hur en skulle kunna vara olycklig om en bodde där. Även om det är otroligt naivt att tänka så.