fredag 1 december 2017

Nice i april

Skrev en text om Nice inte supermycket efter att vi varit där, men sen publicerades den ingenstans. Nu är 2017 typ slut men better late than never som årets motto verkar lyda! :)))

Det första som möter oss är lukten – en lukt av någonting annat. Redan i gången ut från flyget känner man den; värmen, den fuktiga, lite kvalmiga värmen som säger: du är inte i Finland mer, tre timmar har gått och nu är du någon annanstans.
På hotellet får vi alla varsin lapp med rubriken ”Votre Connexion Internet” i handen. Nedanför finns två koder, många loggar genast in på det trådlösa nätet, för mig kommer det räcka till sent på kvällen innan jag tänker på att ansluta till internet. Vi är på studieresa i Nice, Frankrike. Min första resa till medelhavet någonsin, andra har sett det förut – det blå havet, de steniga stränderna, höghusen i pastell, boulangerierna som doftar i varje hörn och växtligheten som inte består av tall, björk och ogräs utan palmer, kaktus och blommor. I april.
I supermarchéerna möts vi av chokladägg i guldfärgat papper, stora ost- och köttdiskar och godis från märken vi inte visste fanns. Redan första dagen bränner sig många i solen som får oss att knyta rocken runt midjan men ändå strunta i solkräm. Vi går i shorts eller klänning utan strumpbyxor under, går 17 kilometer varje dag längs med kullerstensgator där korta stolpar sticker upp överallt för att skada våra tår och knän.
I Monaco är gatorna rena och priserna höga. Vi fascineras gång på gång av hur absurt det är – de rika människorna som bor här, i en stad som påminner mer om ett nöjesfält än någonting annat, kör sina miljonbilar, vinner mer pengar på Casino och köper kläder vi knappt vågar röra vid i Le Metropole. Köpcentret är som taget ut en saga – med kristallkronor i taket, plastväxter i grönt och ljusrött överallt, snirkliga räcken och ett café med rakryggade servitörer längst ner.
På Musée Océanographique De Monaco finns medusor i alldeles tomma akvarium vi kämpar för att fånga på bild – deras hypnotiserande rörelser kunde man stirra på i en smärre evighet. I en annan glasbur simmar massvis med små clownfiskar omkring och är alldeles omöjliga för kameralinserna att få skarpa. Barnen ropar ”Nemo” och pekar och trots att vi kommer från helt olika delar av världen förstår vi alla vad de menar.
På Cours Saleya hittar vi tvål, kryddor, oliver, olivolja och lavendel att hämta hem. Jag smakar på socca och blir kär i kikärtspannkakan som är typisk för medelhavsområdet.

Vi går till Musée Marc Chagall på vägar vi aldrig gått förut – förbi en skoterbutik, rakt bredvid en vältrafikerad väg med endast en mur som skiljer oss åt. Förbi tomma dammar, övervuxna trappsteg och mögliga funkishus. Tillslut kommer vi till den fyrkantiga byggnaden som har planerats speciellt för Marc Chagalls bibliska motiv. Vi lär oss att han donerade dem till staten 1966 och gav särskilda instruktioner om hur trädgården utanför skulle planeras. Tavlorna är stora färgexplosioner med röriga motiv vi kämpar med att förstå. Ingen av oss faller direkt för Chagalls röriga stil men trädgården är vacker och idyllisk. Vi sitter på en bänk i värmen, lyssnar på fågelkvittret, iakttar och filmar växternas stilla dans i vinden.
Musée Matisse tar det evigheter att komma till, men när vi väl är där gillar många hans konstverk bättre än Chagalls. Även Matisse är rätt abstrakt, men han experimenterar mer med vad konst är och i det ljusröda huset finns det nog nästan något för alla.
På restaurangerna beställer vi tappert på stakig franska och den sista dagen börjar det faktiskt flyta lite. Vi beställer Evian och det bildas små droppar på de kalla flaskorna i värmen. Några äter pizza quatre fromage, Marie smakar på moules frites och Moa beställer spagetti Carbonara överallt. På lördag kväll är restaurangerna proppfyllda och servitörerna nästan springer i trapporna med sina heta pizzatallrikar.
Vi åker buss på snirkliga vägar och kommer till Éze, en medeltida by bara en halvtimme från Nice. I Éze vandrar vi först upp på ett högt berg för att se en exotisk trädgård och kanske framförallt: en fantastisk utsikt. Efter det går vi till ett parfymeri där vi får en guidad tur av en holländsk kvinna som förvånas över att vi inte pratar finska men ändå kommer från Finland.
Nästan varje dag sitter vi en stund på stranden. Några skissar hus, varandra eller solnedgången, andra äter. Några försöker kasta smörgås och vissa vågar doppa sig i det turkosa vattnet. På stranden tar vi av oss skorna och låter fotsulorna vila, vi ser drömmande på pastellhusen och tänker på hur underbart det skulle vara att bo här, ens för en sommar.
Jag kan nog lugnt påstå att jag pratar för oss alla då jag säger att det här inte var det sista medelhavet såg av oss.

Och JA det är delvis för att jag längtar ihjäl mig efter detta som jag nu nostalgi:ar. Åh, Nice, vad jag är kär i dig.

1 kommentar:

  1. Helt underbart bra skrivet, du får upp känslan igen. Jag saknar det så!

    SvaraRadera