Skrev en text om Nice inte supermycket efter att vi varit där, men sen publicerades den ingenstans. Nu är 2017 typ slut men better late than never som årets motto verkar lyda! :)))
Det första
som möter oss är lukten – en lukt av någonting annat. Redan i gången ut från
flyget känner man den; värmen, den fuktiga, lite kvalmiga värmen som säger: du
är inte i Finland mer, tre timmar har gått och nu är du någon annanstans.
På hotellet
får vi alla varsin lapp med rubriken ”Votre Connexion Internet” i handen.
Nedanför finns två koder, många loggar genast in på det trådlösa nätet, för mig
kommer det räcka till sent på kvällen innan jag tänker på att ansluta till
internet. Vi är på studieresa i Nice, Frankrike. Min första resa till
medelhavet någonsin, andra har sett det förut – det blå havet, de steniga
stränderna, höghusen i pastell, boulangerierna som doftar i varje hörn och
växtligheten som inte består av tall, björk och ogräs utan palmer, kaktus och
blommor. I april.
I
supermarchéerna möts vi av chokladägg i guldfärgat papper, stora ost- och
köttdiskar och godis från märken vi inte visste fanns. Redan första dagen
bränner sig många i solen som får oss att knyta rocken runt midjan men ändå
strunta i solkräm. Vi går i shorts eller klänning utan strumpbyxor under, går
17 kilometer varje dag längs med kullerstensgator där korta stolpar sticker upp
överallt för att skada våra tår och knän.
I Monaco är
gatorna rena och priserna höga. Vi fascineras gång på gång av hur absurt det är
– de rika människorna som bor här, i en stad som påminner mer om ett nöjesfält
än någonting annat, kör sina miljonbilar, vinner mer pengar på Casino och köper
kläder vi knappt vågar röra vid i Le Metropole. Köpcentret är som taget ut en
saga – med kristallkronor i taket, plastväxter i grönt och ljusrött överallt,
snirkliga räcken och ett café med rakryggade servitörer längst ner.
På Musée
Océanographique De Monaco finns medusor i alldeles tomma akvarium vi kämpar för
att fånga på bild – deras hypnotiserande rörelser kunde man stirra på i en
smärre evighet. I en annan glasbur simmar massvis med små clownfiskar omkring
och är alldeles omöjliga för kameralinserna att få skarpa. Barnen ropar ”Nemo”
och pekar och trots att vi kommer från helt olika delar av världen förstår vi
alla vad de menar.
På Cours
Saleya hittar vi tvål, kryddor, oliver, olivolja och lavendel att hämta hem.
Jag smakar på socca och blir kär i kikärtspannkakan som är typisk för
medelhavsområdet.
Vi går till Musée Marc Chagall på vägar vi
aldrig gått förut – förbi en skoterbutik, rakt bredvid en vältrafikerad väg med
endast en mur som skiljer oss åt. Förbi tomma dammar, övervuxna trappsteg och
mögliga funkishus. Tillslut kommer vi till den fyrkantiga byggnaden som har
planerats speciellt för Marc Chagalls bibliska motiv. Vi lär oss att han
donerade dem till staten 1966 och gav särskilda instruktioner om hur trädgården
utanför skulle planeras. Tavlorna är stora färgexplosioner med röriga motiv vi
kämpar med att förstå. Ingen av oss faller direkt för Chagalls röriga stil men
trädgården är vacker och idyllisk. Vi sitter på en bänk i värmen, lyssnar på
fågelkvittret, iakttar och filmar växternas stilla dans i vinden.
Musée Matisse tar det evigheter att komma till,
men när vi väl är där gillar många hans konstverk bättre än Chagalls. Även
Matisse är rätt abstrakt, men han experimenterar mer med vad konst är och i det
ljusröda huset finns det nog nästan något för alla.
På restaurangerna beställer vi tappert på stakig
franska och den sista dagen börjar det faktiskt flyta lite. Vi beställer Evian
och det bildas små droppar på de kalla flaskorna i värmen. Några äter pizza
quatre fromage, Marie smakar på moules frites och Moa beställer spagetti
Carbonara överallt. På lördag kväll är restaurangerna proppfyllda och
servitörerna nästan springer i trapporna med sina heta pizzatallrikar.
Vi åker buss på snirkliga vägar och kommer till
Éze, en medeltida by bara en halvtimme från Nice. I Éze vandrar vi först upp på
ett högt berg för att se en exotisk trädgård och kanske framförallt: en
fantastisk utsikt. Efter det går vi till ett parfymeri där vi får en guidad tur
av en holländsk kvinna som förvånas över att vi inte pratar finska men ändå
kommer från Finland.
Nästan varje dag sitter vi en stund på
stranden. Några skissar hus, varandra eller solnedgången, andra äter. Några
försöker kasta smörgås och vissa vågar doppa sig i det turkosa vattnet. På
stranden tar vi av oss skorna och låter fotsulorna vila, vi ser drömmande på pastellhusen
och tänker på hur underbart det skulle vara att bo här, ens för en sommar.
Jag kan nog lugnt påstå att jag pratar för oss
alla då jag säger att det här inte var det sista medelhavet såg av oss.
Och JA det är delvis för att jag längtar ihjäl mig efter detta som jag nu nostalgi:ar. Åh, Nice, vad jag är kär i dig.
Och JA det är delvis för att jag längtar ihjäl mig efter detta som jag nu nostalgi:ar. Åh, Nice, vad jag är kär i dig.
Helt underbart bra skrivet, du får upp känslan igen. Jag saknar det så!
SvaraRadera