Dagbok 13 juli

Jag har så många ord och tankar jag inte vill ska förbli flyktiga saker som aldrig finns längre. Minnen jag vill ha. Små, obetydliga saker som ändå betyder något. Äh, vad fan Elvira skärp dig var inte så himla wannabe-pretentiös.

För vem kan ta skarpa bilder när hon cyklar

Men det gör det inte mindre sant

Idag fyllde en lillebror elva år. Vi gjorde inte så mycket, sjöng på morgonen och så drog jag till jobbet. Det var ingen speciellt fantastisk dag för mig, men alltså ändå - det var en vanlig dag. En fin dag. En dag med grejer värda att skriva upp. Typ.

Jag såg två ormar på vägen då jag cyklade hem för första gången idag. En enorm svart huggorm och en pytteliten snok med illgula fläckar vid ögonen. Jag hatar ormar. Uääääh:ade för mig själv medan jag cyklade förbi. Tänk om jag hade cyklat på dem? Tänk om någon av dem hade fastnat i hjulen? Men alltså ormar? De vill ju inget annat än leva de heller. Men varför ska de vara så himla konstiga för??

Var på jobb idag, som lekledare på simskolan. Det är alger i vattnet så ingen simmade idag. Vi bara lekte i drygt en timme sen fick alla gå hem. På måndag byter vi strand. Mina fötter är konstant smutsiga då jag springer omkring i sanden och gräset barfota. På stranden vi är på nu är jag ensam lekledare. Det är rätt tungt. Eller alltså - inte egentligen, inte superjobbigt jag menar gruppen är liten. Men så skönt att ha någon att dela ansvaret med ändå, liksom? Annars har simskolejobbet varit så himla roligt, faktiskt. Gillar verkligen att leka med barnen. Och gillar dem jag jobbar med vilket helt klart är en enorm bonus.

Marie körde mig hem. Vi pratade en massa, var ett tag sedan vi pratade sådär känns det som för orden ville inte sluta komma. Tycket så mycket om då det händer - då man bara pratar och pratar och inte vill sluta.

Mamma och Artur och Ludwig var de enda som var hemma. De andra hade dragit till Salo för att kolla på crossin. Förutom Olivia som var på jobb. Det var så otroligt varmt idag. Klarar inte av värme över 23 grader typ. Till och med i skuggan dog en typ. Vi åt picknick i skuggan; vattenmelon smörgåsar med tomat gurka vegost dill citron på biskvier jag gjorde kvällen innan ett surt plommon. Nicole frågade mig om jag joinar henne för lunch, så jag gjorde det. Dyra blåbär och hallon blev hennes lunch, vi satt i parken en stund sedan skulle hon till butiken igen och via sin mamma. Klockan blev rätt mycket hennes lunchpaus tog slut och så mötte vi vaktmästaren på hennes arbetsplats när vi körde tillbaka ner till byn. Hur kan en ha sådan tur?

När pappa och resten av pojkarna kom hem hade de hämtat ut ett paket på posten jag hoppades skulle innehålla Finns det björkar i Sarajevo. Det gjorde det inte. Det innehöll en biologibok om människans biologi. För biologikurs 4, som jag inte hunnit gå. Inte kommer hinna gå innan jag skriver i höst. Suckade. Men så började jag läsa och fan jag älskar kunskap jag älskar biologi jag älskar att förstå världen.

Pappa grillade pulled oats sweet barbecue biffar på engångsgrillar till middag. Mamma vispade kall senapssås. Jag gjorde sipulimaito på vårlök och imat och för lite salt. Vi hade bara en mogen banan så den grillade jag på glöden och fyllde med choklad. Blev så himla mätt.

"Du har en särskild min när du ska någonstans" sa Olivia när jag mötte henne i trappan och skulle iväg. "Young", sa hon. "Hoppfull - som om vad som helst kan hända." Kanske? Jag vet inte. Idag hade jag nog inga förväntningar, var ju bara jag och Veera vi skulle ju inte göra något särskilt. Men kanske en ändå har det? Undermedvetet.

Så cyklade jag ut till vägen igen för att sätta mig i Veeras bil (skulle skriva hoppa i Veeras bil men vem hoppar? Och så himla eh, klämkäckt det låter? Klämkäckt, vilket ord.) och så körde vi till piren och pratade om förra veckoslutet och pojkvänner som finns och inte finns och hur pojkar överlag verkar bete sig så himla underligt? Så pratade vi om hur det inte finns något att göra i vår by och var är alla här är färre människor än det brukar vara? Så fick hon lust att äta en hamburgare för de är tydligen supergoda på en restaurang i byn I wouldn't know har aldrig ätit en sådan kommer aldrig äta och så satt vi där en stund. Jag berättade om hur deppig jag ofta blir på slutet då jag är full, att jag blir längtig och typ bara känner saker jag inte brukar känna nykter tänker saker jag heller inte brukar tänka. Så pratade vi om en massa annat också men äh det behöver ni inte veta allt om. Försökte komma på vad vi skulle kunna göra som faktiskt skulle vara att göra någonting och inte bara köra och göra av med bensin.

Tillslut kom vi inte på något att göra mer så hon körde mig till mitt vägskäl. Jag cyklade hem, i solnedgången. Bland alla rallarrosor. Och inget superhäftigt hände, men det var ändå en fin dag, liksom. Jag bara hängde, följde med i vad världen verkade vilja.

Ja och jag gick omkring med körsbärsröda läppar och åt en massa körsbär från mitt träd och bad Olivia ta bilder. Mycket viktig information.

Pusshej.