Jag tänker att jag vill vara Carrie Bradshaw, ibland

Jag har sett på samma avsnitt Harlots i flera timmar nu. Klickat igång, pausat, scrollat insta, läst en artikel, tryck på play igen. Fliken går hela tiden i viloläge så att jag måste leta upp stället jag blev på igen.

Jag har tagit min andra vaccindos idag. Var beredd på att må skit men det blev inte så, har inte känt nåt alls, men har ändå legat raklång i sängen och mest glott på en skärm hela dagen. Skrivit en scen till vårt spexmanus, tvingat mig att lyssna på ny låt efter ny låt och försöka känna något - är den här bra? Sticker den ut? Tagit bort förra veckans låtar från måndagsmixen och adderat nya. Tvingat mig att vara nöjd trots att jag inte lyssnat igenom hela världens nya låtar, för att jag sagt att mixen ska upp idag, för att andra skickat in tips, för att jag känner något konstigt ansvar för att mixen måste publiceras trots att nog inte särskilt många bryr sig.

Jag har skrivit upp så många förslag på ämnen till TOVE i min Keep den här sommaren. Men inte skrivit om någonting alls. Jag ska skriva ett samlingsinlägg med EP:s, och ett för album, dela upp det i mindre texter så att det inte blir övermäktigt. Istället blev det övermäktigt för att det är sju album istället för ett. Jag skulle skriva, i sommar. Men det har inte hänt. Hjärnan hittar inte rätt i vad jag vill skriva om - jag tänker: men vänskap! Och så påbörjar jag någonting men det slutar alltid i samma skit, samma dagboksanteckningar, samma lite ironiska tonfall, ingenting nytt, ingenting skapande, bara mina tankar rätt upp och ner med en pytteliten twist.

Men kanske får det bli så, då. Kanske jag får släppa min dagbok, helt enkelt, och låtsas att det är en roman. Jag tänker ofta på det: mitt liv kan också vara en roman. En roman kan vara vad som helst, de skildrar liv och livsöden och ögonblick varför skulle det inte kunna vara precis just mitt liv i textform. Samtidigt vill jag ju inte skriva om allt, eller att - världen ska veta. Vissa saker kan inte komma ut. Vissa saker kan bara komma ut förklädda som en annan karaktärs tankar.

Jag tänker också på att jag vill skriva ett seriemanus. Men jag vet inte hur. Jag har aldrig skrivit ett seriemanus, hur skulle jag veta? Anna Brotkin skriver om att den tredje säsongen av Aikuiset nu börjar spelas in, om hur hennes arbete nu är slut, om de 300 sidor manus hon skrivit. Jag tänker på Aikuiset, som är något av det finaste jag sett på TV. På färgerna och humorn och festerna och karaktärerna och hur jag också vill bli så kär som Oona. Jag tänker på Michaela Hamilton som skrivit manus till både Eagles och Zebrarummet. Jag tänker på hur dialogen i ingendera är särskilt trovärdig eller speciell eller så men den funkar, och det är serier man fastnar i, med snygga skådisar och snyggt foto. Jag är så avundsjuk på det - att släppa ut en historia i världen.

Jag vill också göra det. Måste göra det.

Igår sa jag högt jag vill vara Carrie Bradshaw men jag tror ingen hörde. För Carrie har skrivandet, och Vännerna och Killarna och Kläderna. Allt jag vill ha, ju. Och New York. Hur ska jag bli Carrie Bradshaw? Vad har jag att skriva om? Hur ska jag hitta en ingång? Det svåraste är att börja, med en text. Det svåraste är att lita på att det jag vill säga är tillräckligt intressant för någon annan att läsa.

Men jag längtar också efter att vara med mina vänner och bli bättre vän med dem. Efter att de ska kännas alldeles självklara i mitt liv, efter att våga öppna upp mig själv, bjuda in. Jag längtar efter att aldrig vilja gå hem, aldrig sova. Jag längtar efter att ringa en vardagskväll och fråga hur det är, ska vi laga middag hos mig och lyssna på ABBA? Såna saker. Jag tänker att jag måste visa det i höst, mer. Att jag måste göra tid för det, att det är viktigt, att jag inte kan längta efter något om jag inte försöker göra det till min verklighet.

Jag går aldrig och sova på kvällen/natten för det kryper i mig och det är något som låser sig i mig när jag ska röra mig från ett tillstånd till ett annat. Det är så fruktansvärt jobbigt att bestämma sig för att tvätta tänder, gå på toa, släcka lampor. Jag känner mig som ett segt tuggummi som töjs och töjs och när jag har töjts tillräckligt brister jag äntligen och stiger bryskt upp från sängen/stolen/soffan för att fort göra mig i ordning och sedan försöka blunda.

Pusshej.