Nej men jag vet inte ens? En klagan?

Hejhopp jag tänkte att jag kanske ska börja skriva här igen?

Cue: det händer ej.

Men drömma kan man!

Kanske främst för att ord föder ord och jag MÅSTE hitta tillbaka till orden. För de finns inte. Jag vill skriva så så mycket men jag har ingen aning om om vad? Vad finns det ens att skriva om? Vad är stort nog? Vad bryr jag mig om? Vem vill jag skriva om? För vem vill jag skriva?

Jag vet inte.

Allt jag vet är att det skulle bli en skrivsommar och det blev motsatsen till det.

Men så kan det ju vara.

Har liksom bara verkligen tappat det kreativa skrivandet helt och är bara ... fast? Tänker: varför skulle det här låta äkta iom att det inte är det? Jag hittar ju bara på. Kan jag hitta på saker som känns påriktigt?

Jag är nog bara lite lost i allt - i mig. I livet. Vem är jag ens? Vad har jag gjort i mitt liv?

Äh.

Sommaren går i en dimma av jobbjobbjobb suckaåtchefen jobbjobbJOBB någon drink här och där men aldrig känner jag mig ledig, aldrig känner jag att jag har de där skrivtimmarna.

Jag försöker skriva i Google keep men det blir bara krystat. Vill skriva så mycket för TOVE men det blir ingenting. Saker jag borde samlar sig i hög snart faller allt över mig. Min lägenhet är ett kaos - jag vet inte ens hur länge sedan det är som jag lämnade den disken som fortfarande står kvar. Under hela sommaren har jag bara kommit hit på besök, sovit här en natt för att jag haft ärende i huvudstaden, på morgonen tar jag bussen - eller tåg + buss - tillbaka till jobbet och Familjen.

Är bara så osäker i orden just nu? Så låst. Kan jag skriva? Är det något man kan? Varför tänker jag att jag MÅSTE skriva en bok? Kanske - börja lite mindre, liksom. Men jag har skrivit en novell. En novell om exakt det jag vill skriva en roman om men hur gör jag det till en roman? Hur.

Om nätterna är jag rastlös och skjuter fram sovandet så mycket det går. Fyller huvudet med musik för att inte tankarna ska hinna ikapp mig. Jag får inte ut honom ur mitt huvud. Allt jag vill är prata med honom, lyssna på musik med honom, fråga honom vad han lyssnar på.

Jag längtar så så mycket till skolstarten, bara. Att ha dessa nätter för mig själv, också, i min lägenhet. Jag hatar corona. Jag ser på Sex and the City och börjar nästan gråta av avundsjuka för de levde i en värld där man kunde gifta sig utan mask. Jag längtar efter fester och luncher och att lära mig, faktiskt, också. Att skriva. Jag ska börja på en ny linje och jag är livrädd för ett nytt sammanhang - kommer jag ens få det? Kommer jag hitta någon? Kommer alla vara yngre än mig? De flesta som börjar nu är 02:or.

Jag köper vackra saker för att det gör mig glad att känna mig fin, att se klänningarna hänga på väggen, att stöda små skapande människor. Men det är okej, för jag jobbar och lyfter studielån, en klänning får jag köpa second hand.

Jag har försökt hitta tillbaka till lustläsningen i sommar. Eller alltså: att läsa lustfyllt, utan tvång. Majoriteten av böckerna jag läst i år har varit för TOVE, och jag har ju valt att läsa dem, varit nyfiken på dem etc etc men under hela läsningen blir jag ju tvungen att TÄNKA och smälta och reflektera över vad jag egentligen tycker, då. Men i sommar har jag läst böcker ingen tvingat mig läsa. Det går sädär, ändå. Läser en trög bok på engelska med komplicerat, högtravande språk och en rätt cynisk, arrogant berättarröst (Luster av Raven Leilani) och ja, det går trögt. Igår fortsatte jag läsa i I ljusets makt, den första delen i Leigh Bardugos Grisha-trilogi, och den är trevligare. Kanske framförallt för att den är på svenska, men nog också för att världen och ramhandlingen är bekanta efter att jag sluktittat serien. (ÄLSKADE!) Ska nog fokusera mer på den, nu. Läsa Luster vid sidan av andra, mer lättsmälta, böcker.

Utöver Shadow and Bone (och Loki, för den delen, som var heeeelt otrolig) har jag nu sett om Sex and the City, igen. De har tröstat mig så - Carrie och Charlotte och Miranda och Samantha och Steve och Stanford och Smith -, hjälpt mig tänka på annat osv. Men nu är det slut. Idag såg jag första filmen, kanske jag ännu hinner se den andra, i natt. Snart kommer And Just Like That och jag hataaarr att Samantha inte är med. Uschh.

Ja yes nu var det klarrantat. Egentligen är jag rätt glad - imorgon åker jag till Österbotten och ska ha det härligt i hela två och en halv dag. Men såna känslor - iver och pepp och spänning når mig inte riktigt just nu? Ibland känner jag mig alldeles känslolös. Och ibland känns allt. Ofta kryper det i kroppen och ibland sticker det i benen så att jag måste ut för att springa fullt i femtio meter och sedan gå långsamt.

Nu ska jag packa klart, fortsätta fylla huvudet med musik. Kanske läsa lite.

Pusshej.