torsdag 1 mars 2018

Två gamla bloggar

Jag råkade kommentera på en blogg inloggad på min andra mail. Min vanliga. Men med den har jag faktiskt också en bloggerprofil, för en gång i tiden skrev jag blogg från det kontot med.

Eller skrev och skrev. Det finns typ fem inlägg per blogg sen rann det ut i sanden. Båda gångerna. Hursom: dessa bloggar var _hemliga_! Var alltså rätt anonym på dem, på den ena berättade jag nog inte ens vad jag heter medan jag på den andra berättade mitt namn men inte min ålder och så visade jag inte ansiktet på någon bild.

Jag vet egentligen inte helt vad syftet var med det här. Tror en blandning på att jag ville kunna skriva precis vad som helst - alla känslor osv utan att någon skulle veta vem det handlade om -, och typ, överhuvudtaget ha en blogg mina bekanta ej läste? Hoppades kanske någonstans bli en niotillfem 2.0 med en massa läsare som blev berörda av mina _otroligt ärliga och råa_ tankar. Hahahah lilla söta rara jag.

Hursom: blev påmind om de där bloggarna idag. Den ena hade jag faktiskt fortfarande publik, tog bort det nu hehe ser ej vitsen med att det finns kvar för någon annan plus vill skriva om de där inläggen här nu! För alltså: det är så väldigt konstigt att läsa tankar och känslor och sådant som jag känt för en massa år sedan (handlar om typ 2013-2014) och bara ... det var jag, liksom. Det är liksom lite, kusligt typ? För jag inser: det hade typ lika gärna kunnat vara jag som i år skrev allt det där. Nästan. Mycket av det, inte allt för har ju ett annat liv just nu och cringear rätt mycket på hur jag blandar engelska och svenska (gör det i 100 ggr större utsträckning nuförtiden men intalar mig att jag gör det på ett bättre sätt nowadays - hahaha vänta bara på Elvira 2025, hon kommer knappast hålla med.:-)) och cringear överlag också en del ... det känns liksom, jag vet inte, så väldigt naivt, mycket av det jag skrivit?



Vill typ bara krama om Elvira 2014. Men också: det är så väldigt mycket jag, hur kan fyra år ha gått och jag fortfarande vara samma person? Och ändå så absolut inte. Så SJUKT mycket har förändrats: har växt massor, kompisar har försvunnit men så har jag också fått en massa nya vänner. Och det mesta känns så väldigt mycket bättre just nu jämfört med hur det verkar ha känts för den där 14-åringen. Det är bara ... rätt häftigt, att se sådant där. Hur en utvecklats, både i livet och med känslorna och tankarna och allting. Men också hur lite jag egentligen har förändrats, titta bara på hur jag beskrev mig själv, kanske 2013 eller något:
Jag skulle nog aldrig beskriva mig såhär nuförtiden det är alldeles för sentimentalt och cringeigt täcks ej vara sådan längre :-))) men alltså annars? Är ju faktiskt så jag är. Typ.

Och att jag i beskrivningen skrev: längtar efter en hand att hålla i. Tänk att kärleken kändes så viktig redan då? Dock: låter rätt mycket som en typ tinderbeskrivning nu när jag tänker på saken hahaha usch. Men aja. Så weird att jag ändå var typ precis jag då, när jag tänker på personer i den åldern nu tycker jag de är supersmå liksom. Borde antagligen sluta med det. En tyckte ju en var gammal dåförtiden själv jag vet ju det. Eller det gör en typ alltid? Aja skitsamma ej huvudpointen här.

Skrev också detta:
Klicka för större!
Och de där känslorna har ju kommit tillbaks både en och två gånger sedan dess men för andra personer. Är så väldigt glad över att jag glömde bort honom jag skrev om då, för det var superjobbigt. Eller okej, så jobbigt det nu kan vara utan att vi har någon kontakt alls. Det är så väldigt väldigt jobbigt att vara olycklig kär hatar det. :-))) Eller kär och kär - en är nog kanske inte riktigt det än om det bara är på avstånd? Men who am I to know. Tänkte på honom en hel himla del gjorde jag åtminstone. Aja - tog mest med det här för alltså tycker det är så vemodigt och halvt fint och halv sorgligt och halvt jag vet inte, bara sant?, att jag skrev så då. Att jag var så liten och ändå kände så mycket och att inget egentligen har förändrats det är fortfarande sådär jag är vad gäller personer jag börjar gilla. Så jävla jobbigt faktiskt. Borde sluta med det.

Och såhär kände jag med kompisar och sånt:
Jag känner mig så vilsen. Det finns så hemskt många människor i den här världen men av dem är det få jag verkligen känner, litar på, älskar. Jag vill kunna prata lättare med främlingar, få bästisar så lätt som ingenting. Men samtidigt - är det inte mycket mer värt när det tar lite tid? När det är lite krångligt?
Det är svårt att längta på avstånd. Att inte riktigt veta någonting, att inte känna någon helt exakt. För det kan man ju aldrig. Men man kan försöka.
Det är bara så himmelens svårt att blotta sig. Och få ingenting tillbaka. Men jag vill ju att det ska gå lättare. Jag vill ha det skrivet med svart på min vägg: bara skärp dig, för i helvette. Så svårt är det egentligen inte. 
Ähh. Så väldigt angstigt vill egentligen inte analysera detta djupare. Minns faktiskt ärligt inte helt detta? Eller inte vad det berodde på åtminstone. Kanske bara var något jag kände? Inte pga något särskilt eller kanske bara det att ingen kändes supernära då? Rätt mycket har nog förändrats vad gäller det här - känner ex. inte längre att jag behöver få en massa vänner hela tiden men samtidigt kan jag nog prata lättare med folk nu också. Sen är jag kanske inte världens mest öppna person när det gäller personer jag inte litar på till 100%, men det faktum att det finns personer jag litar på till 100% känns fint.

Den bloggen jag skrev allt det där på var den _helt anonyma_. Den heter Körsbärsröda läppar. För att det lät fint. För att jag gillade körsbär. Jag bar aldrig läppstift då men ville nog. Och nuförtiden går jag med röda läppar var och varannan dag! Tycker detta är mycket kul och tackar Noora för det till 100%.

Den andra bloggen heter Du kan gå din egen väg efter Håkan-låten. Var rätt besatt av både Håkan och Veronica Maggios texter kring just den här tiden, och just Du kan gå din egen väg har nog funnits med mig ända sedan dess som lite av ett motto? Tycker den är så fin. Och titeln så viktig samtidigt som det borde vara självklart.

Aja. På den bloggen skrev jag mer vad jag råkade tänka på just då och vad som hänt och lite random bilder och sådant. Inte megaintressant. Inte för att det fanns vidare många inlägg men ändå heh. Aja det här var kul:
Skrev nämligen en essä för engelskan om "me as a writer" och det är fortfarande precis detta jag föreställer mig att min debut ska handla om. Och det är fortfarande med inställningen skitsamma om den är bra som jag tänker på det hahah. Eller klart den måste vara bra för att ens bli utgiven, mer det där att den kanske inte behöver sälja så mycket. Hmm, kanske det symboliserar att jag ändå blivit säkrare nu? Då tänkte jag att den kanske inte är bra ens, nu tänker jag att det är självklart att jag kommer bli utgiven en dag. Tror att en kanske måste tänka så för att det verkligen ska hända.

Och nu har jag suttit och skrivit det här inlägget med en massa _djupa funderingar_ *onödigt skit* om vem jag var och vem jag är i typ två timmar, mer? Har också lyssnat på Bleachers. Det har varit väldigt trevligt måste jag säga, även om resten av världen kanske tycker att jag borde ha läst på samhällslära eller skrivit ett geografiarbete eller ett engelskaarbete eller gått i duschen. Sån är jag.

pusshej superweird om du läst ända hit men who am I to judge.

1 kommentar:

  1. Elvira, så fin text. Jag håller helt med om att man har förändrats så mycket, gud vad mycket jag har gjort det, men ändå inte. Och hur man kan ha helt lika känslor nu som då - med tanke på vad du skrev alltså- men ändå tycka att de som nu är på åttan är sjukt unga! O hur relevanta o lika dom här känslorna är ännu idag. Bra skrivet<3;)

    SvaraRadera