Om lite på ett år har jag tagit studenten

Om lite på ett år har jag tagit studenten. Det är rätt så säkert, bara jag inte får total kortslutning när jag ska skriva provet i modersmål men annars tror jag inte det finns så många hinder på vägen.

Men alltså, grej jag gått och grubblat över på sistone: vad i hela helvete ska jag göra efter gymnasiet??

Okej, very much original ingen annan gör ju liksom det. Men alltså det är seriöst typ det svåraste valet ever!!!! VAD ska jag göra?!??! Jag kan ju göra allt. Precis vad som helst, typ. Only sky is the limit. Och pengar. Och viljekraft men det är väl bisaker då. Om vi tänker att en kan göra vad som helst, ja då ... då är det typ livets svåraste val. Samtidigt har man ju egentligen samma val, hela tiden, varje dag, livet ut: vad ska jag göra nu? Finns ju ingenting som stoppar en någonsin, egentligen.

Men såhär: jag vill göra allt. Åtminstone försöka.

Jag vill bo på alla kontinenter och i rymden. Jag vill designa minst en klädkollektion, skriva minst en bok, ha en nättidning och uppfinna någonting skitcoolt. Eller göra en megahäftig upptäckt. Jag vill lära mig om celler och attraktion och människans biologi överlag, men också om urdjur och dinosaurier och allt om fysik. Jag vill lära mig koda och hur förstå internet och darknet och vara med i en film eller musikal och skriva en låt. Jag vill hitta på ett dataspel och rita ett hus och hoppa fallskärm och driva ett café.

Det finns så otroligt mycket jag vill. Och det skrämmer mig, för tänk om jag är död imorgon? Tänk om jag gör fel val idag och så kan jag aldrig make:a up for it? Samtidigt: jaha, och? Då är jag ju död så vad har det för skillnad.

Men jag vill ju också göra skillnad för andra. Skillnad som märks. Och det stressar mig för egentligen borde jag väl börja nu men jag vågar inte starta en politisk instagram eller något annat som skulle göra att jag kanske faktiskt skulle få möjlighet att påverka. För jag tror att jag inte kan. Samtidigt: då kan jag ju uppenbarligen inte. Eller jag kanske skulle kunna, men jag vill inte tillräckligt mycket och vilja är egentligen allt som behövs. Vilja är allt som behövs för vad som helst. Jag tänkte på det i veckan, att det faktiskt är så. Det enda som står i ens väg är en själv.

Vilket ju är rätt sorgligt för vissa tror faktiskt inte på sig själva. Och det är ju sällan deras eget fel, utan omgivningens. *sparkar in öppna dörrar much* Men aja varför lägga tid på att älta sådant det är inte som att vi kan ändra på saken bara på framtiden, även om personen som skulle kunnat hitta botemedlet till cancer kan ha gått förlorad vetenskapen p.g.a. detta. På samma sätt som patriarkatet antagligen också stoppat en massa häftiga saker från att hända under en massa år. Och fortfarande gör.

Men jag vägrar låta det göra så. Kanske det är därför jag vill göra precis allting - för att jag vill slå tillbaka, för att jag av någon anledning har någon form av hämndbegär inom mig, jag vill liksom visa att jag visst kan: för alla som skrattat då jag sagt att jag vill bli astronaut, för alla som sagt att det är omöjligt att slå igenom som kläddesigner, för alla som tyckt det är konstigt att jag älskar fysik.

Haha okej var ju egentligen inte direkt detta detta inlägg skulle handla om. Men jag är faktiskt rätt okej med denna vändning. Hur ska jag fortsätta nu då ...

Just det! Skulle skriva ...

Men att jag vill så mycket och så stort gör att jag känner mig vilsen och splittrad, åtminstone just nu. Någon gång kommer det antagligen att ha lagt sig något, någon gång kommer jag antagligen vara nöjd med vad jag valt att fokusera på just då. Också: det har nog inte så väldigt stor skillnad vad jag väljer att fokusera på först, just för att jag faktiskt tycker om så himla många saker. Jag kommer antagligen ha roligt vad jag än väljer. För jag kan ju omöjligt göra allt på en gång ändå, hur mycket jag än skulle vilja.

Trots det är jag rätt säker på att jag tar ett mellanår efter studenten. För jag vill resa och se världen och utvecklas som människa och utveckla min kreativitet. Som liksom fått vila lite under gymnasietiden, känner jag. Jag vill skriva för min egen skull, leva och göra saker bara för att jag vill inte för att någon säger åt mig. En stund åtminstone. Jag vill se Nice igen, jobba på en bar eller glasskiosk eller butik, bo i en pytteliten lägenhet och driva en nättidning med en kompis. Skriva en massa. Utveckla recept. Ta bilder. Kanske bli kär. Lära mig franska. Äta absurda mängder kokossorbet. Skissa fram en klädkollektion. Åka någon annanstans och fortsätta driva tidningen men se andra platser.

Äh. Jag vet inte, det kanske är en fix idé som kommer vara borta om ett år, men just nu känns det rätt. Som något jag är absolut säker på att jag vill göra. Det är sen som jag är vilsen över. Om det ens blir ett sen? Tänk om jag blir kvar i Nice? Det är ju säkert okej det med. Men ... det finns så mycket jag vill lära mig. Tänk om jag blir kär och glömmer bort det? Fast alltså: jag är ju typ kär i Rivieran redan. Aja, någon gång verkar jag ju ha bestämt mig för att erövra världen åtminstone. När det blir vet nog ingen.

Sen vet jag ju att det finns en himla massa människor som drömt precis såhär stort och ändå blivit kvar i sin hemby livet ut. Men grejen är ju: det är noll procent fel, jag borde inte oroa mig för att det ska bli så trots att det ärligt är typ min största rädsla, det är bara onödigt att oroa sig det blir som det blir, allting. Är kanske lite därför jag bestämt mig för att dra till Frankrike efter studenten, för att jag vet att jag är okej med att bli kvar om det är där. Jag fattar ärligt inte hur en skulle kunna vara olycklig om en bodde där. Även om det är otroligt naivt att tänka så.