Hemma

Jag var på en promenad nyss. Med Nicole, den av mina kompisar som bor närmast. Vi brukar gå på kvällspromenader, ibland. Eller rätt ofta ändå. Det tar nämligen ungefär lika länge för oss att ta oss till slutet av min väg där i brukar träffas, och sen går vi ner till byn en sväng eller vad vi nu gör. Till en början var det "länkar". För att vi skulle träna. Men alltså det rann ut i sanden lite grann ... nu är det mest häng.

Hon är nyss hemkommen från Nice. Fan, vad jag saknar Nice. Hennes familj hade dock inte blivit lika kära som jag, man är väl olika. Nåja, vi såg två grävlingar som började slåss. Mitt på vägen! Var så himla skrämmande de rör sig sjukt fort ju?? Var rädd att de skulle bli påkörda. Eller eh att de skulle ta livet av varann eller attackera oss eller något hahah. :-P Alltså attackera, vilket svårt ord? Vill alltid skriva atackera. Har några andra sådana ord med, typ Britannien. Vill skriva Brittannien. 

Cyklade själv den sista kilometern hem till mig. Älskar verkligen att cykla, åtminstone när jag inte har bråttom. Men har ingen aning om hur en cyklar sakta, det går typ inte? Varför inte cykla fort när det går liksom. Det är så fint också, åtminstone min väg. Och okej hela byn egentligen. Speciellt på sommaren. En massa blommor och träd och speciellt i solnedgång är det fint. Solnedgång hörni. Vilken grej.

Att cykla symboliserar kanske också någon form av självständighet för mig? Nuförtiden har jag ju skotern också, och förhoppningsvis en bil inom en inte alltför avlägsen framtid, men cykeln var liksom först. Det var med den jag cyklade ner till stranden hela sommaren mellan sexan och sjuan. Med cykeln var jag fri. Är jag fri. Dessutom känner jag mig så mycket säkrare på den än ad jag känner mig då jag kör skoter. Är seriöst VÄRLDENS osäkraste chaufför. Borde nog repetera en massa teori eller något för att det skulle kännas bättre, jag vet inte. Alla andra vet liksom så mycket mer, om hur hårt de klarar av att köra i vilka kurvor och vem som har förkörsrätt i vilken korsning. Jag vågar typ aldrig ta någon annan väg än den jag alltid tar.

Sen är det ju det att en faktiskt måste ha ett eget fordon för att ta sig någonstans överhuvudtaget i den hålan jag kallar min hemby. Cykeln har räckt rätt bra hittills, men nu börjar avstånden bli för långa - både till vänner och till nöje och alltså, det mesta. Vi vill liksom inte bara gunga varje dag nuförtiden. Hur mycket man än önskar att det kunde vara så enkelt fortfarande, så verkar kraven liksom stegvis öka med åldern.

Jag fick tre myggbett då vi stod och pratade vid min cykel idag. Tycker seriöst myggor är det jobbigaste någonsin. Mina ben är typ bara ärrvävnad tack vare dem. För alltså vadå inte klia?? :-)))) Ormar gillar jag egentligen inte heller. De rör sig så fort! Och är ju typ det farligaste vi har i detta kalla landet. Eller äh jag vet inte kanske fästingen är värre? Nog för att de är obehagliga de med.

Det ligger åtminstone två tillplattade ormar på vår väg. Den ena är en huggorm, den har jag sett i flera dagar. Den andra vet jag inte vad den är, men den är pytteliten. Den såg jag för första gången idag. Stackars kräk. Borde typ våga flytta på dem eller något för rycker till varje gång jag kommer körande och ser dem. Tänk om en orm fastnade i hjulet? :-))) Kul scenario å så va.

Ibland tänker jag på hur himla idylliskt vi har det, som bor här ändå. Det är ju jobbigt på en massa sätt, men så himla skönt också. Just nu skulle jag verkligen inte vilja bo någon annanstans. jag tänker på hur underligt det är att för majoriteten av finländarna är _landet_ något speciellt, något annat, ovant. _inte hemma_ I och med urbaniseringen har vi ju blivit en minoritet, vi som går i pyttesmå skolor och ändå har enorma avstånd dit. Jag bor ju ändå inte på landet landet, eller alltså: finns ju mindre och mer isolerade ställen. Men rätt så annat än typ Helsingfors är det ju. Och Kyrkslätt med för den delen.

Äh. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag pratar om. Talar ju bara utifrån erfarenhet och som vanligt har det här inlägget kommit till av en enda anledning: jag ville skriva. Mer än så tänkte jag inte då jag började.

Samtidigt som jag älskar den här platsen, vet jag att jag ska bort. För här finns så himla få människor, ändå. För några för mig, känns det väldigt ofta som. Och för lite variation. Jag ska ju ta ett mellanår och resa, har jag tänkt. Jag är så himla rädd för det, just nu - hur i helvete ska jag klara mig själv? Samtidigt är längtan efter det så oerhörd. Och jag kommer ju komma tillbaka. Den här byn har funnits här i 500 år den kommer knappast försvinna i första taget. Dessutom kanske det är som Narnie säger i Jellicoe Road:

"(...)Varför ska man flytta någon annanstans?" 

"För att vi aldrig kommer att förstå hur fantastiskt det här stället är förrän vi har lämnat det." (Jellicoe Road av Melina Marchetta, övers. Katarina Kuick för X Publishing, s. 307)

Inte för att ... jag vet inte. Det tar ändå emot att kalla det fantastiskt. Här finns så mycket jag inte tycker om också, så mycket som gjort mig osäker och illa till mods men ja, fortfarande: det är ju hemma. Och jag älskar det som mest den här tiden på året. Då här egentligen finns precis lika lite att göra som under vilken annan årstid som helst, men då det ändå är typ bara här jag är. Med mina kompisar, med min familj på stranden, bland alla sommargäster i butiken. För vissa kan hemma vara något ångestfyllt, något dåligt och hemskt och symbolisera något traumatiskt. Men jag har haft en himla tur som har världens finaste familj som gjort hemma - både vårt hus och hela byn med skola och strand till något fint.

Det mesta har jag kanske hatat någon gång, men just nu känner jag att då jag antagligen lämnar allt detta om ungefär ett år, kommer det vara ett bitterljuvt avsked.

Antagligen kommer det alltid att vara en form av hemma, är ju här jag blivit jag. Men med tiden kanske andra ställen också kommer bli det, i någon mån. Hemma.

Pusshej.