Hej.
Jag vet typ inte hur en gör längre? Skriver alltså. Blogg. Vad ska jag säga, liksom? Varför ska jag spilla ut mina tankar på en datorskärm vad är idén med det? Fast det är väl det där med att minnas. Jag älskar att minnas - saker jag gjort, saker jag känt, saker jag tänkt. Det mesta verkar så mycket mer filmiskt romantiskt när man tänker på det efteråt. In hindsight.
Lärde mig det uttryket för inte länge sedan alls. Eller började notera det. Ända sedan dess har jag tänkt på att det inte finns någon bra svenskt översättning på det. Men det är klart, det finns en massa engelska ord vi inte har i svenskan. Och vice versa såklart.
Jag kanske har skrivit om det förut men nu har jag tänkt på det igen: hur mycket språket burar in oss. I tankemönster och möjligheter till att uttrycka sig, nyansera det man säger. Det finns språk med fem ord för färgen grön. I franskan finns det något som heter subjonctif som helt och hållet saknas i svenskan och som vår franskalärare kallar "ett parallellt universum". Det känns typ omöjligt för mig att försöka greppa vad det ens är. Hur konstigt är inte det? Att bara för att jag inte har växt upp med det ter det dig alldeles ologiskt och onaturligt för mig.
Allt vi är är inlärt. Alla tankar, alla ord, alla preferenser, inget finns kvar av det man är när man föds. Eller vadfan vet jag säkert finns någonting kvar det påstås ju att vi alla är unika individer - inte för att det säger emot det, att vi alla består av andra individer hindrar oss ju inte från att vara unika blandningar. Hhahhahha kan jag sluta försöka vara så jävla djup vad håller jag på med.
Men alltså seriöst, egentligen. Det är sånt jag tänker på - att vi egentligen bara är robotar och det finns ingen-jävla-ting vi kan göra för att motverka det för inte kan väl jag plötsligt bara sudda ut allt som är jag och börja om från början? Bara för att jag inte vill tänka på det sätt samhället fått mig att tänka, inte vill se på världen på samma sätt som alla andra. Men också: skulle jag ens vilja det, om jag fick chansen? Då skulle jag ju vara ensam. Då skulle ingen föstå någonting och det verkar ju ändå vara en väldigt viktig grej för oss människor, att förstå. Att bli förstådda och att förstå varandra. Är det inte allt vi strävar efter, egentligen?
Det var skolstrejk för klimatet utanför riksdagshuset i Helsingfors idag. Jag var där, med Emma och Olivia. Det var ett gäng från Grankulla som satt igång det hela, eller ja, följt Greta Thunberg och gjort ett Facebook-evenemang. Vi var så jävla många och det var så jävla starkt och det var så många som sa att det inte skulle ha någon skillnad, innan, att det är dumt att skolka från skolan _bara för att stå utanför riksdagshuset_ - som om politikerna bryr sig osv. Det kändes verkligen inte onödigt då vi stod där, det kändes stort och starkt och viktigt och vad vet jag kanske politikerna har glömt oss imorgon men jag tror faktiskt inte det jag måste tro på att de menade åtminstone en del av allt de sa.
Blir så arg på personer som alltid ska störa sig på folk som försöker göra någonting bra, som alltid försöker hitta fel och brister - bara för att det inte är deras idé. Bara för att de inte gör ett jävla skit själva.
Och okej, jag kanske också tvivlade innan - för hur skulle vi, några ungdomar, egentligen kunna göra någon verklig skillnad? Men också: det är nåt. Och det är så himla mycket mer än ingenting. Och om beslutsfattarna inte fattar då ungdomarna som är landets framtid står och skriker ut sin frustration över en osäker framtid, när fan ska de förstå då? Och då är ju något väldigt fel med sättet som det här landet rullar på.
Pusshej.
Jag vet typ inte hur en gör längre? Skriver alltså. Blogg. Vad ska jag säga, liksom? Varför ska jag spilla ut mina tankar på en datorskärm vad är idén med det? Fast det är väl det där med att minnas. Jag älskar att minnas - saker jag gjort, saker jag känt, saker jag tänkt. Det mesta verkar så mycket mer filmiskt romantiskt när man tänker på det efteråt. In hindsight.
Lärde mig det uttryket för inte länge sedan alls. Eller började notera det. Ända sedan dess har jag tänkt på att det inte finns någon bra svenskt översättning på det. Men det är klart, det finns en massa engelska ord vi inte har i svenskan. Och vice versa såklart.
Jag kanske har skrivit om det förut men nu har jag tänkt på det igen: hur mycket språket burar in oss. I tankemönster och möjligheter till att uttrycka sig, nyansera det man säger. Det finns språk med fem ord för färgen grön. I franskan finns det något som heter subjonctif som helt och hållet saknas i svenskan och som vår franskalärare kallar "ett parallellt universum". Det känns typ omöjligt för mig att försöka greppa vad det ens är. Hur konstigt är inte det? Att bara för att jag inte har växt upp med det ter det dig alldeles ologiskt och onaturligt för mig.
Allt vi är är inlärt. Alla tankar, alla ord, alla preferenser, inget finns kvar av det man är när man föds. Eller vadfan vet jag säkert finns någonting kvar det påstås ju att vi alla är unika individer - inte för att det säger emot det, att vi alla består av andra individer hindrar oss ju inte från att vara unika blandningar. Hhahhahha kan jag sluta försöka vara så jävla djup vad håller jag på med.
Men alltså seriöst, egentligen. Det är sånt jag tänker på - att vi egentligen bara är robotar och det finns ingen-jävla-ting vi kan göra för att motverka det för inte kan väl jag plötsligt bara sudda ut allt som är jag och börja om från början? Bara för att jag inte vill tänka på det sätt samhället fått mig att tänka, inte vill se på världen på samma sätt som alla andra. Men också: skulle jag ens vilja det, om jag fick chansen? Då skulle jag ju vara ensam. Då skulle ingen föstå någonting och det verkar ju ändå vara en väldigt viktig grej för oss människor, att förstå. Att bli förstådda och att förstå varandra. Är det inte allt vi strävar efter, egentligen?
Det var skolstrejk för klimatet utanför riksdagshuset i Helsingfors idag. Jag var där, med Emma och Olivia. Det var ett gäng från Grankulla som satt igång det hela, eller ja, följt Greta Thunberg och gjort ett Facebook-evenemang. Vi var så jävla många och det var så jävla starkt och det var så många som sa att det inte skulle ha någon skillnad, innan, att det är dumt att skolka från skolan _bara för att stå utanför riksdagshuset_ - som om politikerna bryr sig osv. Det kändes verkligen inte onödigt då vi stod där, det kändes stort och starkt och viktigt och vad vet jag kanske politikerna har glömt oss imorgon men jag tror faktiskt inte det jag måste tro på att de menade åtminstone en del av allt de sa.
Blir så arg på personer som alltid ska störa sig på folk som försöker göra någonting bra, som alltid försöker hitta fel och brister - bara för att det inte är deras idé. Bara för att de inte gör ett jävla skit själva.
Och okej, jag kanske också tvivlade innan - för hur skulle vi, några ungdomar, egentligen kunna göra någon verklig skillnad? Men också: det är nåt. Och det är så himla mycket mer än ingenting. Och om beslutsfattarna inte fattar då ungdomarna som är landets framtid står och skriker ut sin frustration över en osäker framtid, när fan ska de förstå då? Och då är ju något väldigt fel med sättet som det här landet rullar på.
Pusshej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar