Så långt kom jag då jag började skriva någonting den 2 juni. Nu är det tio dagar senare och jag är tillbaka för att skriva om exakt samma sak. Förutom en sak till: lyssnar på pojkband och bara, gråter typ (alltså inte påriktigt men det känns så)? Till I have loved you since we were 18. VAD ÄR DET MED MIG.
Nej men det är samma sak varje himla sommar. Blir sååååå nostalgisk typ? Eller melankolisk eller någonting. Är kanske något med att jag och ledighet inte riktigt funkar? Blir så lost då. Samtidigt som jag egentligen har en massa saker jag borde göra just nu. Har t.ex. en tent på onsdag som jag VERKLIGEN borde läsa till, har nämligen ignorerat typ hela kursen och bara halvhjärtat skött inlämningsuppgifterna. Har även två (2!!) andra kurser :)))) jag som tänkte att jag har sommarlov :)))) borde typ försöka springa igenom dem och få dem överstökade så att jag kan ha lite sommarlov SEN.
Fyfan vad skönt det skulle vara. Om jag kommer göra så? Tveeeeksamt.
Om jag tillslut kommer hoppa av någon dera? Alltså jag hoppas ju att svaret är nej.
Har av någon anledning SÅ svårt att ta tag i skolan? Har en helt idiotisk tidsuppfattning? Bara svävar omkring tills det är 12 timmar till deadline och DÅ plötsligt sitter jag fastklistrad vid datorn och äter ingenting och skriker på alla som vågar säga ett ord till mig. Absolut ett underbart karaktärsdrag.
Det idiotiska är ju också att jag rätt ofta gillar att göra skola när jag väl gör det, men det känns sååå svårt att ta tag i här hemma med liv runtomkring mig? Har gjort ett schema. Kanske får börja sköta skolan på biblioteket? Vågar iofs knappt gå dit för har så höga böter och fick ett mail om att uppdatera kontaktuppgifter för flera månader sen som jag bara ignorerat. Så fungerar ens mitt bibliotekskort längre? Har jag det ens med mig här eller är det i Otnäs?
Är så jobbigt att ha två hem. Vet aldrig var någonting är. Alltså One Direction har SÅ många dåliga sånger? Har inte hört alla men av de jag hört gillar jag: 18, Story of my Life och They Don't Know About Us. Så nu vet ni det. Lyssnar som sagt på känslosam pojkbandsmusik atm är bara det this is about. Men gud kom på att jag måste lyssna på Taylor Swift också? Love Story är det gråtigaste ever. Typ. För den fåniga person jag är. OBS the old Taylor. Vet ej om det är en grej men ni fattar vad jag menar. Är inte hållbart att lyssna på 18 på repeat.
Ja men att ha två hem! Har alltså *tappat bort* en gul topp och mina sportshorts och min sport-BH just nu. Vet verkligen inte var de är och jag bliiiiir så nervig och ångestig och förvirrad av sådant. Att inte veta var någonting är är något av det jobbigaste jag vet, måste ha FULL KOLL. Fattar verkligen inte folk som INTE måste ha det?
UGH har jobb tidigt imorgon och sen ska jag på dimission och sen är det fest typ? Och sen på söndag ska jag på brunsch och så MÅSTE jag öva på tent och så har vi TOVE-möte. Får stress samtidigt som det är rätt skönt att ha saker konstant då behöver jag inte stanna upp och TÄNKA och få ångest för vad är ens livet och VAD GÖR JAG och varför är ingenting supermegafantastiskt osv osv.
Och världen brinner och är full av ångest den med. Men mest är den väl arg, och det hade kanske till och med varit skönare att vara arg jag är mest vilse, känns det som. Vill ha en egen lägenhet och vill ... jag veeeet inte ens. Har ingen aning om ifall jag studerar rätt grej, känner mig plötsligt SÅ osäker med allting kan jag ens lära mig såhär komplicerade saker? Tenten är om sannolikhet och jag HATAR sannolikhet. Kanske bara är det.
Kanske också handlar om att jag nog lite tänkt att jag ska kunna fortsätta som i gymnasiet och fråga folk frågor tills jag fattar men nu har jag ingen lärare som håller mig i handen jag har mest google och PDF:ar och youtube. Och då måste jag ju ANSTRÄNGA mig själv för att faktiskt fatta. Och det vill jag ju men. DÅ MÅSTE JAG GÖRA NÅGOT ÅT SAKEN. Det är bara ultrajobbigt?
Har så fåniga problem I can't even. Och är verkligen mitt eget fel 110% att det känns jobbigt för om jag bara *surprise* gjorde något åt saken så hade det ju inte varit så himlasuperjobbigt och jag hade inte känt mig lika osäker för då skulle jag faktiskt KÄNNA att jag vet någonting. Är ju mest det det handlar om, hatar att inte vara SÄKER. Då ger jag mest upp.
Borde väl bara börja vara mer som en stereotyp kille och låtsas som att jag kan allting tills alla andra faktiskt blivit övertygade om att det är så. Kan ju dock möjligen hända att detta inte går superbra att applicera just på universitetsstudier.
Aja vad skriver jag ens. Men mår bättre nu! Är oftast så när jag skriver. Det blir bättre av att få spy ut lite ord svart på vitt såhär.
Borde tvätta ansiktet nu för man ska alltid tvätta av SPF annars täpper det till huden osv osv. Blah jag orkar inte varför måste man bry sig så himla mycket om allting. Men jag tror jag gör det ändå. Och ser slut ett avsnitt Normal People. Läste boken före och den var underbar. Men också sådär jag-blir-gråtig:ig? Blir kanske bara det av känslor överlag.
Alltså 1D har verkligen INTE många bra låtar? Är så besviken. Hatade dem av princip i lågstadiet/högstadiet då alla andra var tokiga i dem och nu är jag neutral, men alltså det funkar knappt som blöööhh-jag-låtsas-vara-lite-kär-nu-musik? Backstreet boys är så mycket bättre. Ljög antagligen nu pga lyssnar på typ fem BB-låtar. Men. Då får det vara en lögn då.
Pusshej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar